Några rader om att (försöka) sova bredvid en skördetröskel

Det här är ett problem som jag vet med säkerhet att jag inte är ensam om.

Men inatt slog det nog rekord.

Jag vaknar vid två... som vanligt med det inbyggda säkerhetsalarmet på högsta beredskap; Jordskalv!

Jag blinkar till, E ligger bredvid och sover, rummet skakar inte... jag lugnar ner mig... bredvid E ligger L. Jag buffar på honom för att om möjligt försöka minska oväsendet.

Det funkar... en millisekund.

Jag ligger kvar och tittar på mannen som för oväsen...



Helt plötsligt vaknar E. Hon sätter sig upp, ser förbryllad ut, gnuggar sig i ögonen, lägger sig igen.

Jag ligger bara och ser på.

Några minuter senare, efter ett misslyckat resultat av att försöka somna, vaknar E igen. Hon kryper upp till sin pappa och buffar, "paaapp, paaaaa, PAAAPPa!", inget resultat.
E lägger sig igen och suckar så markant högt att jag knappt kan hålla mig för skratt.
Jag sparkar på L (Om L inte är full med blåmärken idag är det ett mirakel) han tystnar till... en sekund.
E vaknar igen, gnäller och vrider och vänder sig... jag ligger bara och tittar på. Hon buffar på sin pappa igen och lägger sig till sist och håller öronen för händerna.
Tillsist kravlar lilla E sig upp igen, kryper upp över sin pappas rygg, tar ut sin napp och försöker sätta den i L's.
Förstå! E har väl antagligen fattat grejen att mamma och pappa ger henne nappen när vi vill att hon ska vara tyst, och det borde ju funka på pappa med.
Jag kände sån kärlek och förståelse för min dotter.
Men jag tyckte även synd om henne, hon ville ju, liksom jag, bara sova.
Så jag sänder iväg en rejäl spark på L, som vaknar till. Jag berättar vad som hänt och han lovar att försöka skärpa sig (hur gör man det när man sover?)

Hursomhelst, så somnade både jag och E strax därefter och sov gott resten av natten.