Ella kan själv! ...redan....

"Kan själv!"

Jag hör det eka i mitt huvud redan.

Min halvåriga dotter vill allt själv. Hålla nappen själv, dricka ur flaskan själv, äta själv, tutta själv, sitta själv (trots flera misslyckade försök ger hon aldrig upp!).

Efter en varm promenad på stan gick vi hem och åt lunch. Ella ville som vanligt äta själv.

Varför inte tänkte jag, hon ska ändå bada sen. Så av med alla kläderna och fram med tallriken...

"Vilken ände av skeden använder man egentligen?"

" Jag? Kladdig? ...näää?!"

Törstig blir man när det är så varmt

.

Det var kul att få äta själv, men det roligaste var nog att få bada med pappa sen

Ellas halvårskalas

Igår blev E ett halvår! Jag säger det varje månad, den här månaden är det med darr på rösten som jag säger, "Det går så fort!!!".

Jag älskar kalas. Och jag älskar att träffa kompisar, något som tyvärr görs på tok för sällan.
Så vi bestämde oss för att bjuda över lite vänner och bjuda på fika. Att E blev ett halvår tyckte vi var en bra anledning för att få äta tårta och ta hit kompisar. =)

Ibland undrar jag om man inte kan ärva gener på något vis från sina föräldrar, trots att man är adopterad. En av många saker som jag i såna fall har ärvt, är "svårt-att-sluta-baka"genen från min mamma.

I förrgår hade jag en sambo- och barnfri kväll. Min plan var att baka lite bullar och någon kaka. Men det slog lite slint. Det var ju så roligt och jag hade inget annat vettigt att göra ändå, så det hela slutade i sju kakor, två tårtor, bullar och två pajer.

Kalaset blev mycket uppskattat och kakorna gick hem. E var alldeles till sig över alla människor som dök upp i hennes hem. Hon log mot alla och var glad precis hela kvällen. Inte konstigt att hon sov som en stock sen.

KALAS

Jordgubb/Lime tårta! Receptet går att finna på signes vind i inlägget semestervykort

Det största kakbord som jag gjort, någonsin

Söta Lowe (4 veckor)

"Vad är det här för någonting?" Ella tyckte att det var mycket spännande med en bebis. Hon kunde inte slita blicken fårn lilla Lowe, och ville hela tiden vara nära.

Lite tåflört minsann ;-)

Tant Emmas halsband smakar gott!



Ella och Anna pratar med farbror Davva



I knät på tant frida




...och hos tant Joanna.

Ella sex månader

Så har det alltså gått ett halvår...

För ett halvår sen låg jag helt utmattad och sniffade lustgas.

I ett halvår har jag varit mamma. Det har varit det mest omtumlande halvår i mitt liv, men också det bästa. Att vara mamma, Är det bästa man kan vara.

Jag fick en dotter, hon heter Ella. Hon kunde lika gärna hetat Lova, Miryam, eller Laura. Men det blev en sann Ella. Hon växer så det knakar, och det känns igår som hon var det där lilla knytet som sov hela tiden. Och samtidigt känns det som en evighet sen jag satt där och kämpade med amningen en gång i halvtimmen.

Tid Är relativt.

Nu ska jag sluta vara sentimental innan jag börjar gråta, istället ska jag reflektera över dotterns nya prestationer under den här månaden.

Jag gör det i punktform.

Ella sex månader....

• Jollrar mer nyanserat
• Äter sjukt mycket större portioner (vart tar allt vägen?!)
• Försöker sätta sig upp
• Kan vända sig om (men gör det helst inte)
• Hasar sig på rygg med hjälp av bakhuvud, rumpa och hälar (kan vara väldigt snabb när mamma är på toaletten eller i duschen t.ex)
• Älskar tittutleken
• Uppskattar sina leksaker (Numera ett måste att ta med sig om man ska bort)
• Håller gärna nappflaskan själv
• Kan, (nästan,ibland) stoppa in nappen själv
• ...är 70 cm och väger 8000 g.

Ja, det har hänt jättemycket under den här månaden, men kanske inte lika mycket till utseendet...eller?

2 dygn

1 månad

2 månader

3 månader

4 månader

5 månader

6 månader

.

Sju kakor och ett fynd

Vilken otroligt aktiv dag! Jag har hunnit med en massa!

Dagens inlägg blir en punktlista.

• Efter morgonsysselsättningar, vandrar jag och E till myrorna för att leta pajformar. Där hittar jag den läckraste 60-tals tv´n. Otroligt retro. Jag har länge letat efter en sådan som jag ska göra om till ett litet akvarium. Jag reserverar den och går nöjd hem.

• Lunch. Mr Postman aka Linus, kommer hem från jobbet.

• Ovannämnda åker till myrorna för att handla en begagnad TV. Jag stannar hemma och matar E.

• E och L går upp på stan och fikar med några kompisar. Jag åker och storhandlar.

• Börjar baka inför E´s halvårs"kalas.

• 23.00 Resultat: Två tårtor, sju kakor och bullar!

• 23.30 Zzzz

kalas hos svägerksa

Linus syster, min svägerska, E´s faster Malin, hade kalas igår. Det bjöds på god jordgubbstårta och kaffe.

De har ganska nyligen skaffat en (till) hund till familjen, en liten busig kinesisk nakenhund (fast den här har iofs en massa hår..???). Shira heter hon. Hon är en riktig valp, och i hundår; mitt inne i tonåren.

E som brukar vara mycket försiktig med hundarna ville fram och klappa Shira. E blev alldeles till sig när Shira passade på att nafsa lite på E´s fingrar. Men leken tog snabbt slut när Shira kom springande mot E medan hon satt i gåstolen, det blev lite för läskigt.

Ella i kusses gåstol/rymdskepp

Det var ju så spännande med vovven... lite för spännande faktiskt

...så då får man vara uppe på mammas axlar, då blir man glad igen!

Busiga Shira gosar med Linus

.

Tant Ella

Under de senaste tre dagarna har E lärt sig två nya grimaser. Den ena gör hon oftast när hon äter, eller när hon ser en sked. Hon gapar så stort så jag tror att käken ska låsa sig.

Den andra vet jag inte varför hon gör, men det ser så roligt ut att jag varje gång börjar skratta. Då fortsätter hon bara, sedan skrattar hon också.
Hon viker in läpparna så att hon ser ut som en gammal tant som har tappat löständerna.



Äntligen har jag lyckats fånga grimaserna på bild.

En oplanerad dag

En upptäckt som jag har gjort som mamma, är att det är omöjligt att planera saker på samma sätt som man gjorde förr.
Jag tycker det är skönt. Skönt att slippa den där minutiösa stressen.
Nu är det E som bestämmer, jag brukar kalla henne för fröken Skalman. En livslevande MatochSovKlocka. Överlag så är det hon som bestämmer vad som ska hända. Jag följer bara med och accepterar faktum.
Detta gör också att man lever ett litet mer impulsivt liv. Saker blir inte alltid som man själv har tänkt sig. Det behöver inte alltid betyda något dåligt.
Snarare tvärtom. Det är både skönt och roligt att få vara lite impulsiv ibland. Jag undrar hur man gjorde förr? Innan mobiler och E-mail? Det måste varit omöjligt att planerat allt på minuten. Det måste varit både skönt och emellanåt lite problematiskt.

Den här veckan har jag försökt levt ett "nytt" liv, som jag har kallat det. Hannas nya impulsiva liv. Jag har bla lunchat med vänner utan att ringt och "bokat" det dagar innan, dykt upp och bara sagt hej, knackat på och frågat om nån vill följa med på en promenad. Först var jag rädd för att detta skulle verka stötande och påträngande. Men det slog mig att det måste egentligen vara jobbigare att bestämma saker iförväg ibland.
Exempel: Tänk om jag bokar en lunch med en bekant tre dagar i förväg, det låter som en bra idé då, men sen när det väl är dags för lunchen har jag inte någon lust med det alls. Men jag Måste ju, för vi har bestämt det. Men om personen ifråga knackar på min dörr och frågar om jag vill följa med och äta lunch, ja då måste jag känna efter och fatta ett beslut direkt. Vill jag inte så vill jag inte, vill jag så vill jag.

Igår fortsatte jag mitt "impulsiva liv". Vi bestämde oss för att åka förbi "farbror David", för att bara säga Hej. E är väldigt förtjust i honom och tvärtom. Efter att E blivit matad fick hon ligga och leka lite på golvet. Inom loppet av någon minut vände hon sig! Min lilla gos vände sig om, iofs från mage till rygg, men ändå.
David var helstolt och menade att E hade skrivit historia i hans lägenhet.

Här kommer lite bilder:

Mys hos "farbror" David

David försöker visa E att man måste gapa när man äter

Först ligger man och leker såhär....

...och pladask, så ligger man såhär! Hur gick det till?

Till kvällen lämnade jag och E L hemma, vi åkte och åt middag hos mina föräldrar. De skulle ha lite gäster hemma.
Mitt magont, som jag hade känt smyga på under dagen, blev värre och värre. Vi åkte hem vid halv elva, då var jag helt slut av värk. Men när jag la mig i sängen var det totalt omöjligt att somna.

Överlag, en klockren oplanerad dag.

Ella om två år? =)

När E sover, fästmannen spelar dataspel, lägenheten är städad, tvätten är tvättad, maten diskad... Då! då sitter jag gärna och förbrukar tid vid youtube och kollar på sköna klipp.
Jag brukar inte vara en förmedlare av jobbig spam, men det här kunde jag inte låta bli att dela med mig. Helt galet coolt!!! om man bortser från att ungen inte har hörselskydd, och det tänker vi inte på nu. Njut istället.

Vart är Min stjärna?

Jag har just läst ut en helt fantastisk bok som jag fick av min mamma. Det tog mig mindre än två dagar.
Boken heter Vart är Min stjärna och är skriven av Gudrun Dalid. Den handlar om en pojke som har autism och som 13 åring får luekemi, varav han dör en månad efter sin fjortonårsdag.
Jag kan varmt rekomendera boken. Men samtidigt vill jag varna för tung läsning. Man känner verkligen med familjen och jag har blivit djupt berörd av pojkens öde.
Förutom berättelsen om pojken/Jacobs liv får man även ta del av hur det är att sörja ett barn två gånger. Först vid vetskapen om handikappet och till sist hans dödliga sjukdom.
Man får även en fin syn på livet. Jag ska inte säga att boken har förvandlat mig, men den har defenitivt fått mig att tänka nytt och se saker lite mer positivt. Eller lite som citatet nedan.

I slutet av boken finns en fin mening.

"Möjligheterna ligger i att acceptera livssituationen som den är.

Det ger styrkan att göra det bästa av de förutsättningar som finns"

-

Dalid, Gudrun (2001). Vart är Min stjärna?. Falun: Marcus Förlag

Jag har under ett tag funderat över fortsättningen av min utbildning. Av någon oförklarlig anledning (jag har verkligen inte en aning själv) har jag börjat fundera om jag kanske ska fortsätta att läsa några år så att jag blir examinerad specialpedagog. Jag skulle då vilja ha min specialisering inom just Autism och Aspergers syndrom.
Efter att ha läst den här boken har mitt intresse och mina tankar kring detta inte direkt avtagit. Snarare tvärtom.
Kanske var det ett tecken. Meningen att jag skulle läsa den här boken just nu...

En hänvisning till dotterns blogg

.

Dagens händelser går att ta del av på E´s blogg

.

Coldplay

Fick en present idag av min älskade L. Coldplays nya skiva Viva La Vida. Jag har inte riktigt hunnit lyssnat in mig på den än, så jag kan inte ge något ärligt svar om vad jag tycker om den. Men det är ju Coldplay, den måste helt enkelt vara bra

Till kvällen var vi och tittade på en "ny" bil. En Ford Mondeo. Vi ska nog provåka den imorgon så får vi se...

Efter det var vi hemma hos mina föräldrar, de har sorterat ut en massa böcker som vi fick ta.

Tur att vi nyss köpt en till bokhylla för vi kom hem med två fulla kassar.

Imorgon är det träff med mammagruppen igen. Det ska bli trevligt.

Ella hjälper mormor med maten

.

Davvadansen

I midsomras kläcktes termen Davvadansen.
Davvadansen är grundad av en nära vän till både mig och L. Förutom att han är en klockren kompis (för att citera mig själv "Du är ju som en bögkompis, fast utan att vara bög! Typ den ultimata killkompisen ju!") så dansar han väldigt snyggt.
Gungigt med underkroppen, och lite stelt och ryckigt (typ på madonnavis) med överkroppen.

Nu på förmiddagen har jag och min dotter rensat bland mina mp3or. Det börjar tydligen bli lite fullt i burken.
Efter nån timmes lyssning kom vi fram till Kanye Wests Stronger. Liksom förgårdagens ämne om luftgitarrspelande, kan jag också avslöja att vissa låtar gör att jag bums måste dansa.
Jag upptäckte efter bara någon sekunds dansande att Stronger var en perfekt Davvadanslåt.
E ville också dansa.
Så där stod vi och dansade för fullt. Gungigt med underkroppen och lite ryckigt med överkroppen a´la madonnastile.

Davvadansen. Ultimat början på en onsdag.

Nackspärr

Efter en hyfsat god natts sömn vaknar jag med en enorm nackspärr. Det brukar jag aldrig ha.
Den har hållt i sig hela dagen. Jag har känt mig som en robot... eller, lite som de sista veckorna när jag var gravid och man rörde sig som en pingvin.
Ibland har jag glömt att jag haft ont, men blivit snabbt påmind när jag vridit på huvudet.
Hoppas det ger med sig till imorgon.

Idag har det varit lite folk här och tittat på lägenheten. Jag passade på att storstäda och sortera under veckan. Det sista jag gjorde innan de kom var att skura av alla golven så att det skulle vara riktigt fint.
Kanske jsut därför kände jag mig lite extra sur när jag märkte att ingen (inte ens bovärden) tog av sig skorna när de gick omkring i Min lägenhet och kollade.
Är det för mycket begärt att folk tar av sig skorna när man går runt i någons lägenhet, även fast man inte ska stanna länge?
När de hade gått fick jag ta fram skurhinken igen, för pga det dåliga vädret hade det blivit tydliga kladdiga skomärken i hela hallen och en bra bit in i vardagsrummet.
Varför sa jag inget? Jag brukar inte vara den som håller inne med saker och är feg.
Men idag satt jag bara och såg på och teg.
De kommer fler imorgon. Jag har lovat mig själv att säga till om samma sak händer då.

Förutom den lilla "incidenten" och min nackspärr, så har dagen varit toppen.
Till lunch kom L´s syster med familj förbi. Hennes son stannade kvar med mig och spelade tv-spel medan föräldrarna var på stan. Vi hade riktigt roligt och kom en bra bit in i spelet innan de kom och hämtade honom.

Till kvällen var jag mammamammaledig. L skulle hem till sin kompis "farbror rune" och se på film, E fick följa med. "Farbror runes" sambo, likaså en av mina närmsta väninnor Emma kom förbi mig. Vi bestämde oss för att äta pizza på en uteservering i närheten.
När det började bli lite för kallt för att vara ute gick vi hem till mig. L och E hade precis kommit innanför dörren.
Vi fortsatte vårat tjejsnack med en kopp kaffe.

I skrivande stund ser jag samtidigt på Murder in Midsomer med L.
E sover sött.

Nya skor och en fantastisk publik

Alla har vi drömmar. En av mina drömmar är att vara rockstjärna. Den drömmen uppfylls varenda gång jag hör en riktigt bra låt som får mig att spela luftgitarr. Jag är världsbäst på luftgitarr, om det finns ett sm i luftgitarr så skulle jag vinna det lätt =)
Men tyvärr så har jag ingen publik som kan se mig. Luftgitarrspelandet är nämligen en aktivitet som utgörs i allra största hemlighet, när ingen ser, man ser ju nämligen ganska lustig ut. Kanske just därför har jag ingen publik som kan se mig.
Fram tills nu...
Idag lyssnade jag på en skiva med Robben Ford, när jag kom till den helt fantastiska låten Born Under A Bad Sign kände jag hur den härliga känslan kom krypande inom mig. Tillslut kunde jag inte hålla mig.
Fram med "gitarren", upp på "scenen" (köksgolvet), en tusenfaldigt stående publik (E i barnstolen). Och jag var rockstjärna.
Jag spelade och sjung.
Publiken var överförtjust! De (läs hon) skrattade högt, dansade vilt (läs sprattlade med armar och ben).
Rockstjärnan kände sig ännu nöjdare över att hon kunnat glädja sin publik.

Att spela luftgitarr och leka rockstjärna för E var perfekt. Hon var den ultimata publiken. Hon hånskrattade inte åt mig och tyckte att jag var töntig (iaf kändes det inte så), förhoppningsvis skrattade hon för att hon tyckte att jag var bra, cool och rolig.

Jag kan lova att det kommer bli många framträdanden framöver.


Till kvällen kom min syster över. Hon hade jobbat och hade med sig en present till mig. De hade halvareapriset på skor, så hon hade fyndat fyra stycken söta ballerinaskor till mig för bara 100 pix!
Helt otroligt! Sköna är dom också.

En helt fantastiskt bra dag!