Vart är Min stjärna?

Jag har just läst ut en helt fantastisk bok som jag fick av min mamma. Det tog mig mindre än två dagar.
Boken heter Vart är Min stjärna och är skriven av Gudrun Dalid. Den handlar om en pojke som har autism och som 13 åring får luekemi, varav han dör en månad efter sin fjortonårsdag.
Jag kan varmt rekomendera boken. Men samtidigt vill jag varna för tung läsning. Man känner verkligen med familjen och jag har blivit djupt berörd av pojkens öde.
Förutom berättelsen om pojken/Jacobs liv får man även ta del av hur det är att sörja ett barn två gånger. Först vid vetskapen om handikappet och till sist hans dödliga sjukdom.
Man får även en fin syn på livet. Jag ska inte säga att boken har förvandlat mig, men den har defenitivt fått mig att tänka nytt och se saker lite mer positivt. Eller lite som citatet nedan.

I slutet av boken finns en fin mening.

"Möjligheterna ligger i att acceptera livssituationen som den är.

Det ger styrkan att göra det bästa av de förutsättningar som finns"

-

Dalid, Gudrun (2001). Vart är Min stjärna?. Falun: Marcus Förlag

Jag har under ett tag funderat över fortsättningen av min utbildning. Av någon oförklarlig anledning (jag har verkligen inte en aning själv) har jag börjat fundera om jag kanske ska fortsätta att läsa några år så att jag blir examinerad specialpedagog. Jag skulle då vilja ha min specialisering inom just Autism och Aspergers syndrom.
Efter att ha läst den här boken har mitt intresse och mina tankar kring detta inte direkt avtagit. Snarare tvärtom.
Kanske var det ett tecken. Meningen att jag skulle läsa den här boken just nu...