Jag skrev det igår kväll på min facebook. "So now it´s official; We're getting married!"
Femte september it is. Det är mycket att göra och planera. Mycket tankar och känslor.
Jag längtar så in i vassen! Äntligen ska jag bli fru Welin-Grabö på riktigt.
Den här bloggen kommer att vara fri från bröllopstankar (så gott det går iaf). Allt om bröllopet skrivs på våran bröllopsblogg.
måndag 27 april 2009
tisdag 21 april 2009
Några nya ord till mitt lilla lexikon
Idag har jag lärt mig några nya ord.
10 stycken av exakt samma "stavningsfel" har jag rättat idag. Det roliga är att det är totalt logiskt korrekt. Om man ljudar dvs, och det är precis det mina ettor gör.
Rätt (enligt svenska ordlistan): Mycket fint!
Fel (enligt svenska ordlistan men Rätt om man ljudar med brytning): Micket fent!
Som blivande svensklärare kan jag bli upp över öronen fascinerad över hur barn stavar.
Det blir fel, men det är så otroligt logiskt.
-Hur stavas barn?
Som det låter såklart! Bbbb....aaaaa.....nnnn. Ban.
För vart hörs R i Barn?
Eller
-Hur stavas text?'
Som det låter såklart, "först som TÄCKE, hör du väl... Täck..s..t alltså!" fick jag som svar idag.
-Täckst
För hur låter X? Som CK. Och har man precis lärt sig CK (som i icke t.ex) så är det ju självklart att det ska vara CK. X används ju aldrig. ...nästan.
En C uppsats om barns logiska tänkande gällande stavning känns som en het idé.
Måste bara spåna på en bra fråga/syfte... någon som har ngt tips?
nu är väl ändå råttet mågat!
Vill inte säga att det kan bero på någon femtioårskris.
Men personen i fråga har inom loppet av ett år:
Men personen i fråga har inom loppet av ett år:
- Skaffat facebook
- Chattat
- Registrerat sig på Youtube (och dessutom lagt ut en liten film!)
- Skaffat blogg
söndag 19 april 2009
En minst sagt kaosartad dag!
Ja, ... fredagen var inte min dag.
Iallafall inte efter halv tre.
Fick sluta tidigare från min praktikplats, bestämmer mig för att åka och storhandla på ica maxi innan jag hämtar E.
Parkerar. Går först till systemet och köper vin till middagen och en fredagsöl till L, sedan går jag vidare och handlar mat.
Kaos 1.
När jag är klar och kör in vagnen i "vagnstationen/huset" blir jag helt plötsligt tillknuffad.
Jag vänder mig om för att se vem som knuffar mig.
De första jag ser är två muy grande romer med de där klassiska stora kjolarna. Fördomsfull som jag är så känner jag efter i jackfickan. Plånboken är borta.
Impulsmässigt (jag tänkte verkligen inte) joggar jag efter de stora tanterna.
-Jag vill ha min plånbok tillbaks! säger jag.
De tittar förvånat på mig, sen börjar de prata finska med varandra (finska är nog det fulaste språk som finns!).
-Kan jag få min plånbok! avbryter jag.
Efter en stund får jag min plånbok tillbaka, de går raskt iväg och jag går förvirrad, förbannad och chockad tillbaks till vagnstationen där jag lämnat mina kassar.
Kaos 2.
Då jag agerade impulsmässigt tänkte jag inte på att ställa ner kassarna försiktigt.
När jag kommer tillbaks till vagnstationen upptäcker jag att det är en pöl av vin och glas.
Jag, som är emot kollektiv bestraffning och tycker att all rasism är av ondo, förbannar varenda zigienare på denna jord för detta.
Suckandes går jag tillbaks till ica och berättar för en expedit att det är glas och vin där ute, så att ingen hund eller barn trampar i röran.
Går sedan in till systemet igen för att handla nya varor.
Kaos 3.
När jag går tillbaka till bilen hinner jag knappt tänka klart den nerkinska tanken "vad händer här näst då?", innan jag känner hur det smäller till ovanför högra knät.
Jag tappar balansen och vinglar några steg bakåt (kassarna lyckas jag hålla kvar).
En volvo med en mycket disträ chaufför har gjort en på tok för snäv sväng och lyckas pricka in mitt knä med kofångaren.
Det blixtrar totalt för mig.
Jag smäller högra näven på bakluckan. Bilen tvärstannar och en lång Mr.Svensson går ut och frågar vad jag håller på med. (inte heller mina fördomar om bonnläppar har inte minskat efter dagens händelse)
Tårarna är inte långt ifrån, men ilskan är närmre.
Jag förklarar situationen för Mr.Svensson med ord som ej bör nämnas här.
Efter viss förvirring så ber han om ursäkt. Jag suckar och går surt och chockad därifrån.
Kaos 4.
Väl vid bilen ska jag ställa in matkassarna i kofferten.
Självklart skär jag mig. Ett litet litet papercut på pekfingret, men det rann blod som om jag hade lämnat bordet mitt under någon läskig operation.
Hur kan ett sånt litet sår blöda så mycket?!
Det rinner blod längs med armen, ner bland varorna, ner på mina nya leggings. Och itne hittade jag något papper heller... ställa ner kassarna igen, in i bilen med den blödande armen i ett läge så att det inte fläckas ner något...längst in, under passagerarstolen ligger en toarulle.
När jag fått hejd på blodet och alla kassar är på plats och jag har satt mig i bilen kommer känslorna.
Adrenalinet pumpar i överflöd genom hela kroppen. Huvudet värker, ögonen är fyllda med tårar, benen darrar, och en känsla av total förvirring pågår.
Jag känner att jag måste prata med någon innan jag kör hem, med min otur så kändes det tveksamt att ens starta bilen! Den kanske exploderar...
Jag ringer L. Han svarar inte.
Hos syster tutar det upptaget
Mamma har häcken full med vårkonsert
Pappa svarar. Som vanligt hör han innan jag ens hinner säga Hej att något är på tok.
Han ringer upp och jag bubblar på. När jag har berättat klart är jag alldeles andfådd.
Min älskade pappa lyckas på en minut att lugna ner mig.
Vi pratar vidare. Snart känner jag att jag kan köra hem och hämta E.
Till råga på allt så hade jag en obarmhärtig PMS denna dag.
...japp... denna dag; ett liv.
Iallafall inte efter halv tre.
Fick sluta tidigare från min praktikplats, bestämmer mig för att åka och storhandla på ica maxi innan jag hämtar E.
Parkerar. Går först till systemet och köper vin till middagen och en fredagsöl till L, sedan går jag vidare och handlar mat.
Kaos 1.
När jag är klar och kör in vagnen i "vagnstationen/huset" blir jag helt plötsligt tillknuffad.
Jag vänder mig om för att se vem som knuffar mig.
De första jag ser är två muy grande romer med de där klassiska stora kjolarna. Fördomsfull som jag är så känner jag efter i jackfickan. Plånboken är borta.
Impulsmässigt (jag tänkte verkligen inte) joggar jag efter de stora tanterna.
-Jag vill ha min plånbok tillbaks! säger jag.
De tittar förvånat på mig, sen börjar de prata finska med varandra (finska är nog det fulaste språk som finns!).
-Kan jag få min plånbok! avbryter jag.
Efter en stund får jag min plånbok tillbaka, de går raskt iväg och jag går förvirrad, förbannad och chockad tillbaks till vagnstationen där jag lämnat mina kassar.
Kaos 2.
Då jag agerade impulsmässigt tänkte jag inte på att ställa ner kassarna försiktigt.
När jag kommer tillbaks till vagnstationen upptäcker jag att det är en pöl av vin och glas.
Jag, som är emot kollektiv bestraffning och tycker att all rasism är av ondo, förbannar varenda zigienare på denna jord för detta.
Suckandes går jag tillbaks till ica och berättar för en expedit att det är glas och vin där ute, så att ingen hund eller barn trampar i röran.
Går sedan in till systemet igen för att handla nya varor.
Kaos 3.
När jag går tillbaka till bilen hinner jag knappt tänka klart den nerkinska tanken "vad händer här näst då?", innan jag känner hur det smäller till ovanför högra knät.
Jag tappar balansen och vinglar några steg bakåt (kassarna lyckas jag hålla kvar).
En volvo med en mycket disträ chaufför har gjort en på tok för snäv sväng och lyckas pricka in mitt knä med kofångaren.
Det blixtrar totalt för mig.
Jag smäller högra näven på bakluckan. Bilen tvärstannar och en lång Mr.Svensson går ut och frågar vad jag håller på med. (inte heller mina fördomar om bonnläppar har inte minskat efter dagens händelse)
Tårarna är inte långt ifrån, men ilskan är närmre.
Jag förklarar situationen för Mr.Svensson med ord som ej bör nämnas här.
Efter viss förvirring så ber han om ursäkt. Jag suckar och går surt och chockad därifrån.
Kaos 4.
Väl vid bilen ska jag ställa in matkassarna i kofferten.
Självklart skär jag mig. Ett litet litet papercut på pekfingret, men det rann blod som om jag hade lämnat bordet mitt under någon läskig operation.
Hur kan ett sånt litet sår blöda så mycket?!
Det rinner blod längs med armen, ner bland varorna, ner på mina nya leggings. Och itne hittade jag något papper heller... ställa ner kassarna igen, in i bilen med den blödande armen i ett läge så att det inte fläckas ner något...längst in, under passagerarstolen ligger en toarulle.
När jag fått hejd på blodet och alla kassar är på plats och jag har satt mig i bilen kommer känslorna.
Adrenalinet pumpar i överflöd genom hela kroppen. Huvudet värker, ögonen är fyllda med tårar, benen darrar, och en känsla av total förvirring pågår.
Jag känner att jag måste prata med någon innan jag kör hem, med min otur så kändes det tveksamt att ens starta bilen! Den kanske exploderar...
Jag ringer L. Han svarar inte.
Hos syster tutar det upptaget
Mamma har häcken full med vårkonsert
Pappa svarar. Som vanligt hör han innan jag ens hinner säga Hej att något är på tok.
Han ringer upp och jag bubblar på. När jag har berättat klart är jag alldeles andfådd.
Min älskade pappa lyckas på en minut att lugna ner mig.
Vi pratar vidare. Snart känner jag att jag kan köra hem och hämta E.
Till råga på allt så hade jag en obarmhärtig PMS denna dag.
...japp... denna dag; ett liv.
fredag 17 april 2009
PowerWalk med Ms.Cat´
Då är vi igång!
Powerwalk med mål att klara vårruset nästa år. Året efter det vill vi ta vätternrundan, 2012 tänkte vi ta tjejwasan men Cat´vägrar, hon meddelade tydligt att skidor är en omöjlig sport, jag ska inte säga något heller, har väl inte stått på skidor sen jag var fyra och de försöken var väl ganska misslyckade. Jag är ju inte heller någon vintermänniska. Till sommaren ska vi ta våra gubbar och ungar och cykla väringen runt. Det blir första målet :-)
Jag och min kära väninna har nyss kommit tillbaks efter en skön powerwalk (inte så mycket power kanske) från venaspåret.
Så otroligt härligt.
Minst en runda i veckan.
Vi brukar ju vara ute och promenera, men då blir det med barnvagnarna och därför inte samma tempo som idag.
Vi båda har länge pratat om olika sätt att ta bort babyfläsket (kan man kalla det så efter drygt ett år sen förlossning?), men som vanligt har det varit svårt att få tummen ur.
Men nu har vi lyckats.
Första rundan av, förhoppningsvis, många avklarade.
Jag är välsignad med många underbara vänner.
Cathryn är en av mina närmaste. Jag kan inte säga att hon är min "bästa vän" för i mitt ordlexikon krävs det års vänskap för den titeln, jag och C har bara känt varandra i drygt ett år.
Sen kidsen kom.
Det känns ovant att skriva Cathryn, för här hemma heter hon kort och gott Cat´.
Cat´ är några år äldre än mig. Det betyder att hon, tillskillnad från andra av mina jämnåriga väninnor har varit med om så mycket mer.
Den tjejen har gjort allt, och varenda gång vi träffas fascineras jag av hennes livshistoria. Hon är allt från möbelsnickare till PoPbiträde, och sjutton om hon inte är viking också :-)
Jag och Cat´ är otäckt lika. Vi har typ samma drömmar. -Ett liv med man och barn, ingen superfancykarriär men ett jobb där vi trivs med en lön som vi klarar oss på. Gärna hus någongång. Helst som grannar.
Idag slog det mig ännu mer hur lika vi är, vi avslutade varandras meningar stup i ett när vi gick där i spåret.
Innan vi började våran runda tog vi vårat midjemått, vi hade på centimetern samma. Om en månad ska vi se om det har minskat något.
Jag tror att det är viktigt att ha en nära vän. Någon som man kan prata om allt med. Från oviktiga saker till tunga livsdilemman, om sex och tv-serier. Lite skvaller och skitsnack som hettar upp en grå vardag.
Cat´ är en sån. Jag kan prata om precis allt med henne utan att det känns konstlat. Det bara faller sig naturligt, och vi pratar alltid non-stop. Våra sambos blir som tokiga på oss när de är i samma rum.
Jag känner mig välsignad att ha en sån vän.
Att powerwalka känns som min grej av konditionsövning. Nästa gång ska jag inte glömma att sätta på mig strumpor. Har såna blåsor!
Förresten, jag blev rånad och påkörd idag.
Powerwalk med mål att klara vårruset nästa år. Året efter det vill vi ta vätternrundan, 2012 tänkte vi ta tjejwasan men Cat´vägrar, hon meddelade tydligt att skidor är en omöjlig sport, jag ska inte säga något heller, har väl inte stått på skidor sen jag var fyra och de försöken var väl ganska misslyckade. Jag är ju inte heller någon vintermänniska. Till sommaren ska vi ta våra gubbar och ungar och cykla väringen runt. Det blir första målet :-)
Jag och min kära väninna har nyss kommit tillbaks efter en skön powerwalk (inte så mycket power kanske) från venaspåret.
Så otroligt härligt.
Minst en runda i veckan.
Vi brukar ju vara ute och promenera, men då blir det med barnvagnarna och därför inte samma tempo som idag.
Vi båda har länge pratat om olika sätt att ta bort babyfläsket (kan man kalla det så efter drygt ett år sen förlossning?), men som vanligt har det varit svårt att få tummen ur.
Men nu har vi lyckats.
Första rundan av, förhoppningsvis, många avklarade.
Jag är välsignad med många underbara vänner.
Cathryn är en av mina närmaste. Jag kan inte säga att hon är min "bästa vän" för i mitt ordlexikon krävs det års vänskap för den titeln, jag och C har bara känt varandra i drygt ett år.
Sen kidsen kom.
Det känns ovant att skriva Cathryn, för här hemma heter hon kort och gott Cat´.
Cat´ är några år äldre än mig. Det betyder att hon, tillskillnad från andra av mina jämnåriga väninnor har varit med om så mycket mer.
Den tjejen har gjort allt, och varenda gång vi träffas fascineras jag av hennes livshistoria. Hon är allt från möbelsnickare till PoPbiträde, och sjutton om hon inte är viking också :-)
Jag och Cat´ är otäckt lika. Vi har typ samma drömmar. -Ett liv med man och barn, ingen superfancykarriär men ett jobb där vi trivs med en lön som vi klarar oss på. Gärna hus någongång. Helst som grannar.
Idag slog det mig ännu mer hur lika vi är, vi avslutade varandras meningar stup i ett när vi gick där i spåret.
Innan vi började våran runda tog vi vårat midjemått, vi hade på centimetern samma. Om en månad ska vi se om det har minskat något.
Jag tror att det är viktigt att ha en nära vän. Någon som man kan prata om allt med. Från oviktiga saker till tunga livsdilemman, om sex och tv-serier. Lite skvaller och skitsnack som hettar upp en grå vardag.
Cat´ är en sån. Jag kan prata om precis allt med henne utan att det känns konstlat. Det bara faller sig naturligt, och vi pratar alltid non-stop. Våra sambos blir som tokiga på oss när de är i samma rum.
Jag känner mig välsignad att ha en sån vän.
Att powerwalka känns som min grej av konditionsövning. Nästa gång ska jag inte glömma att sätta på mig strumpor. Har såna blåsor!
Förresten, jag blev rånad och påkörd idag.
Praktik
Nu är första delen av min praktik avklarad. Avklarad är fel ord då det varit en otroligt rolig tid. Jag har varit två veckor (+ en vecka påsklov) i en tvåa. Jag har haft en fantastiskt bra handledare.
Resterande två veckor ska jag vara i en etta. Jag har under mina förra praktikplatser aldrig varit i en etta så det ska bli mycket spännande.
Att göra praktik ger mer än 4.5 års lärarstudier på universitetet. Det är tragiskt men sant. Att se verkligheten istället för att läsa om den i kurslitteratur skrivet av författare som inte varit ute på fältet sen hedenhös, om de ens varit i skolvärlden någonsin.
Det är dock såna här veckor som min vardagssituation kommer till sin spets. Jag lämnar E på dagis halv åtta och hämtar henne senast fyra då jag är med och planerar lektioner och sitter på möten med lärarna. Det är verkligen heltid under 5 veckor. Samtidigt som jag ju jobbar 40% och också, framförallt, vara en bra mamma.
Men det är en period. Det är tufft och långa dagar nu, snart blir det som "vanligt" igen.
onsdag 8 april 2009
tisdag 7 april 2009
Buffalosoldier
Jag tror jag nämnt det förut, i såna fall ber jag om ursäkt för att jag tjatar. Men jag och L har just sett en så gräsligt bra film!
Mitt stora intresse för film har funnits länge. Det blev väl mer seriöst under gymnasiet då jag hade äran att bli undervisad i filmkunskap av helt otroligt bra lärare.
En film kan väcka känslor man inte visste att man hade. Den kan beröra en så starkt.
Att se en film är något man gör själv (man kan göra det bredvid någon annan, men det är en annan sak). Varje bildruta upptas av Mina ögon. Jag får ett Eget intryck. Det är Mina känslor.
Ingen annan kan känna exakt likadant.
Därför är det ganska meningslöst att tipsa om filmer. Men jag gör det ibland ändå, det kan ju vara så att det finns någon som får snarliknande känslor som jag.
L och min pappa är bra personer att tipsa film till.
Jag skulle nog kunna säga att film är mitt absolut största intresse.
Jag hyr gärna nya filmer (19:- på ica, it´s so worth it!) men jag kan även se om filmer jag köpt eller fått flera flera flera gånger. En film kan vara den bästa presenten till mig.
Jag tänker inte avslöja hur mycket jag tittar på film, men när E har somnat, tvätten är tvättad, disken diskad och studierna avklarade. Då passar jag oftast på.
Torsdagskvällar är min absoluta filmkväll. Då repar L till nio, E somnar oftast sju. Jag hinner alltså i lugnan ro se en tvåtimmar rulle.
- En del behöver sin lilllördag på onsdagar. Jag behöver min lillsöndag på torsdagar.
Jag har ett lite knasigt mål.
Förra året fick jag "1001 filmer du måste se innan du dör"boken av min pappa (han ser också väldigt gärna på film, på senare tid har det dock blivit mest serier).
Innan jag är 40 ska jag ha sett samtliga filmer i den boken.
Jag har kommit en bit. Det är problematiskt med de riktigt gamla (vart får man tag på dom?).
Klassiker som casablanca mfl har jag såklart redan sett, men i boken finns filmer med ex franska titlar som jag aldrig hört talas om.
Filmen som jag ska rekommendera idag heter Miraklet vid St.Anna.
En till synes omotiverad dödskjutning i 1980-talets New York får sin förklaring i andra världskrigets italien, år 1944. En grupp amerikanska soldater blir omringade vid en Italiensk småstad, radiokontakten är bruten och det är bara en tidsfråga innande kommer att attackeras av nazisterna. Medan flyktplanerna tar form skapar männen en nära relation till byborna och under ett par kritiska dagar uppstår en gemenskap de aldrig upplevt i det segregerade USA. Tillsammans med ett fåtal partisaner börjar soldaterna förbereda sig för en avgörande sammandrabbning med fienden...
Åh nej! Inte en krigsfilm. ... Inte ännu en nazi/andravärldskrigetsfilm. ...Inte mer BlackPowerfilmer...
...kanske du tänker.
Och efter den här sammanfattningen så förstår jag dig. Jag tänkte likdant när jag läste om filmen.
Jag är verkligen inte ett fan av krigsfilmer och hade det inte varit för min beundran av regissören Spike Lee (nu min favoritregissör. Han har bla gjort inside man. Den med Denzel Washington och ett bankrån) så skulle jag aldrig sett den faktiskt. Jag kunde inte förstå varför Lee hade gjort en krigsfilm, det kändes inte som hans bord.
Men som vanligt när det gäller Spike Lee är den här filmen tusen gånger mer än en krigsfilm.
Den kan krävas att ses minst två gånger.
Jag ska se den en tredje gång idag.
Hade jag inte varit så förkyld så skulle jag nog gråtit.
Jag kan inte säga mer.
Se den... Skriv gärna tillbaks så jag vet vad du tyckte.
Ett tips! Ha ögonen öppna (en kudde kan dock vara bra då det finns några råa krigsscener), varje bildruta är viktig.
Filmen fick mig osökt att resten av kvällen/natten att nynna på Bob Marleys underbara BuffaloSoldier. (Som iofs inte handlar om filmens Buffalo soldiers utan om afrikaner som blev fångade och använda som soldater under indiankriget mellan USA och den nordamerikanska ursprungsbefolkningen)
Filmen har även ett starkt trobudskap som jag tog till mig.
Mitt stora intresse för film har funnits länge. Det blev väl mer seriöst under gymnasiet då jag hade äran att bli undervisad i filmkunskap av helt otroligt bra lärare.
En film kan väcka känslor man inte visste att man hade. Den kan beröra en så starkt.
Att se en film är något man gör själv (man kan göra det bredvid någon annan, men det är en annan sak). Varje bildruta upptas av Mina ögon. Jag får ett Eget intryck. Det är Mina känslor.
Ingen annan kan känna exakt likadant.
Därför är det ganska meningslöst att tipsa om filmer. Men jag gör det ibland ändå, det kan ju vara så att det finns någon som får snarliknande känslor som jag.
L och min pappa är bra personer att tipsa film till.
Jag skulle nog kunna säga att film är mitt absolut största intresse.
Jag hyr gärna nya filmer (19:- på ica, it´s so worth it!) men jag kan även se om filmer jag köpt eller fått flera flera flera gånger. En film kan vara den bästa presenten till mig.
Jag tänker inte avslöja hur mycket jag tittar på film, men när E har somnat, tvätten är tvättad, disken diskad och studierna avklarade. Då passar jag oftast på.
Torsdagskvällar är min absoluta filmkväll. Då repar L till nio, E somnar oftast sju. Jag hinner alltså i lugnan ro se en tvåtimmar rulle.
- En del behöver sin lilllördag på onsdagar. Jag behöver min lillsöndag på torsdagar.
Jag har ett lite knasigt mål.
Förra året fick jag "1001 filmer du måste se innan du dör"boken av min pappa (han ser också väldigt gärna på film, på senare tid har det dock blivit mest serier).
Innan jag är 40 ska jag ha sett samtliga filmer i den boken.
Jag har kommit en bit. Det är problematiskt med de riktigt gamla (vart får man tag på dom?).
Klassiker som casablanca mfl har jag såklart redan sett, men i boken finns filmer med ex franska titlar som jag aldrig hört talas om.
Filmen som jag ska rekommendera idag heter Miraklet vid St.Anna.
En till synes omotiverad dödskjutning i 1980-talets New York får sin förklaring i andra världskrigets italien, år 1944. En grupp amerikanska soldater blir omringade vid en Italiensk småstad, radiokontakten är bruten och det är bara en tidsfråga innande kommer att attackeras av nazisterna. Medan flyktplanerna tar form skapar männen en nära relation till byborna och under ett par kritiska dagar uppstår en gemenskap de aldrig upplevt i det segregerade USA. Tillsammans med ett fåtal partisaner börjar soldaterna förbereda sig för en avgörande sammandrabbning med fienden...
Åh nej! Inte en krigsfilm. ... Inte ännu en nazi/andravärldskrigetsfilm. ...Inte mer BlackPowerfilmer...
...kanske du tänker.
Och efter den här sammanfattningen så förstår jag dig. Jag tänkte likdant när jag läste om filmen.
Jag är verkligen inte ett fan av krigsfilmer och hade det inte varit för min beundran av regissören Spike Lee (nu min favoritregissör. Han har bla gjort inside man. Den med Denzel Washington och ett bankrån) så skulle jag aldrig sett den faktiskt. Jag kunde inte förstå varför Lee hade gjort en krigsfilm, det kändes inte som hans bord.
Men som vanligt när det gäller Spike Lee är den här filmen tusen gånger mer än en krigsfilm.
Den kan krävas att ses minst två gånger.
Jag ska se den en tredje gång idag.
Hade jag inte varit så förkyld så skulle jag nog gråtit.
Jag kan inte säga mer.
Se den... Skriv gärna tillbaks så jag vet vad du tyckte.
Ett tips! Ha ögonen öppna (en kudde kan dock vara bra då det finns några råa krigsscener), varje bildruta är viktig.
Filmen fick mig osökt att resten av kvällen/natten att nynna på Bob Marleys underbara BuffaloSoldier. (Som iofs inte handlar om filmens Buffalo soldiers utan om afrikaner som blev fångade och använda som soldater under indiankriget mellan USA och den nordamerikanska ursprungsbefolkningen)
Filmen har även ett starkt trobudskap som jag tog till mig.
- The only thing you got to do, is to believe in it -
måndag 6 april 2009
Gunga åt öster och gunga åt väster, gunga åt söder och norr.
Ella har fått en ny favoritsysselsättning.
Den är inte jobbig, kostar inget, tar inte särskilt lång tid. Är faktiskt bara rolig.
Gunga!
Mormor upptäckte E´s stora förtjusning i att gunga förra måndagen då hon var barnvakt.
Efter det har det blivit många gungfärder. Det finns en liten park med klätterställning, gunga och babygunga bakom våran lägenhet. Alldeles perfekt.
Som vilket barn som helst så skrattar hon mer ju högre och snabbare man gungar henne.
Nu när det underbara, efterlängtade vårvädret har kommit är vi ute och gungar varje dag.
Bilderna får tala för sig själva:
lördag 4 april 2009
vårt lilla växthus
Förra helgen hade vi en riktig hemmamyshelg. Blandannat så planterade vi.
Det blev paprika, tomater, gurka, oregano, timjan, och majs.
i
ka
Det blev paprika, tomater, gurka, oregano, timjan, och majs.
Idag, en vecka senare ser det ut såhär. Dags att plantera om några stycken.
i
ka
Stabil lägesrapport med högtryck
Om vintern med snö och allt kommer tillbaks nu då tror jag verkligen att jag får någon form av serious nervous breakdown!
Jag har tillochmed packat ihop vinterskorna och ska ta mig ner till förrådet med vinterjackorna. Kommer det snö så får jag väl frysa.
Lägesrapporten här hemma är stadig. Alla mår (peppar peppar...) bra och det är ovanligt lite gråt och tjafs. Alla är vårigt pigga och glada. Dagarna rullar på.
Jag har börjat min sista praktik. Jag befinner mig på en ganska invandrartät (nej, mångkulturell menar jag ju) skola. Chvem ä do?! Chvad gor do her?! Chvart chkomer do ifron?! Varje dag, samma frågor. Det är bara att förklara... Hanna heter jag, går i skolan på universitetet. Ska bli lärare, därför är jag här för att se hur man gör. Jag är adopterad från Colombia (nu kommer fem minuter undervisning om vad adoption är), nej precis; mina föräldrar är alltså inte blattar...
Så många nyfikna härliga kids har ställt exakt samma frågor så det känns som ett inpräntat manus när jag svarar.
Jag trivs som en fisk i vattnet på min praktikplats. Det är ju verkligen lärare jag ska vara. Man får ta så många fajter att man ibland undrar om man är helt sinnesrubbad, men i slutet av dan så känns det alltid värt det; man får så mycket tillbaks.
Halv åtta lämnas E på dagis, sen cyklar jag de knappa kilometrarna till skolan. Mellan ett och fyra är vi hemma igen.
Jag har tillochmed packat ihop vinterskorna och ska ta mig ner till förrådet med vinterjackorna. Kommer det snö så får jag väl frysa.
Lägesrapporten här hemma är stadig. Alla mår (peppar peppar...) bra och det är ovanligt lite gråt och tjafs. Alla är vårigt pigga och glada. Dagarna rullar på.
Jag har börjat min sista praktik. Jag befinner mig på en ganska invandrartät (nej, mångkulturell menar jag ju) skola. Chvem ä do?! Chvad gor do her?! Chvart chkomer do ifron?! Varje dag, samma frågor. Det är bara att förklara... Hanna heter jag, går i skolan på universitetet. Ska bli lärare, därför är jag här för att se hur man gör. Jag är adopterad från Colombia (nu kommer fem minuter undervisning om vad adoption är), nej precis; mina föräldrar är alltså inte blattar...
Så många nyfikna härliga kids har ställt exakt samma frågor så det känns som ett inpräntat manus när jag svarar.
Jag trivs som en fisk i vattnet på min praktikplats. Det är ju verkligen lärare jag ska vara. Man får ta så många fajter att man ibland undrar om man är helt sinnesrubbad, men i slutet av dan så känns det alltid värt det; man får så mycket tillbaks.
Halv åtta lämnas E på dagis, sen cyklar jag de knappa kilometrarna till skolan. Mellan ett och fyra är vi hemma igen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
