Buffalosoldier

Jag tror jag nämnt det förut, i såna fall ber jag om ursäkt för att jag tjatar. Men jag och L har just sett en så gräsligt bra film!

Mitt stora intresse för film har funnits länge. Det blev väl mer seriöst under gymnasiet då jag hade äran att bli undervisad i filmkunskap av helt otroligt bra lärare.
En film kan väcka känslor man inte visste att man hade. Den kan beröra en så starkt.
Att se en film är något man gör själv (man kan göra det bredvid någon annan, men det är en annan sak). Varje bildruta upptas av Mina ögon. Jag får ett Eget intryck. Det är Mina känslor.
Ingen annan kan känna exakt likadant.
Därför är det ganska meningslöst att tipsa om filmer. Men jag gör det ibland ändå, det kan ju vara så att det finns någon som får snarliknande känslor som jag.
L och min pappa är bra personer att tipsa film till.

Jag skulle nog kunna säga att film är mitt absolut största intresse.
Jag hyr gärna nya filmer (19:- på ica, it´s so worth it!) men jag kan även se om filmer jag köpt eller fått flera flera flera gånger. En film kan vara den bästa presenten till mig.
Jag tänker inte avslöja hur mycket jag tittar på film, men när E har somnat, tvätten är tvättad, disken diskad och studierna avklarade. Då passar jag oftast på.
Torsdagskvällar är min absoluta filmkväll. Då repar L till nio, E somnar oftast sju. Jag hinner alltså i lugnan ro se en tvåtimmar rulle.
- En del behöver sin lilllördag på onsdagar. Jag behöver min lillsöndag på torsdagar.

Jag har ett lite knasigt mål.
Förra året fick jag "1001 filmer du måste se innan du dör"boken av min pappa (han ser också väldigt gärna på film, på senare tid har det dock blivit mest serier).
Innan jag är 40 ska jag ha sett samtliga filmer i den boken.
Jag har kommit en bit. Det är problematiskt med de riktigt gamla (vart får man tag på dom?).
Klassiker som casablanca mfl har jag såklart redan sett, men i boken finns filmer med ex franska titlar som jag aldrig hört talas om.

Filmen som jag ska rekommendera idag heter Miraklet vid St.Anna.

En till synes omotiverad dödskjutning i 1980-talets New York får sin förklaring i andra världskrigets italien, år 1944. En grupp amerikanska soldater blir omringade vid en Italiensk småstad, radiokontakten är bruten och det är bara en tidsfråga innande kommer att attackeras av nazisterna. Medan flyktplanerna tar form skapar männen en nära relation till byborna och under ett par kritiska dagar uppstår en gemenskap de aldrig upplevt i det segregerade USA. Tillsammans med ett fåtal partisaner börjar soldaterna förbereda sig för en avgörande sammandrabbning med fienden...




Åh nej! Inte en krigsfilm. ... Inte ännu en nazi/andravärldskrigetsfilm. ...Inte mer BlackPowerfilmer...
...kanske du tänker.
Och efter den här sammanfattningen så förstår jag dig. Jag tänkte likdant när jag läste om filmen.

Jag är verkligen inte ett fan av krigsfilmer och hade det inte varit för min beundran av regissören Spike Lee (nu min favoritregissör. Han har bla gjort inside man. Den med Denzel Washington och ett bankrån) så skulle jag aldrig sett den faktiskt. Jag kunde inte förstå varför Lee hade gjort en krigsfilm, det kändes inte som hans bord.
Men som vanligt när det gäller Spike Lee är den här filmen tusen gånger mer än en krigsfilm.
Den kan krävas att ses minst två gånger.
Jag ska se den en tredje gång idag.
Hade jag inte varit så förkyld så skulle jag nog gråtit.
Jag kan inte säga mer.
Se den... Skriv gärna tillbaks så jag vet vad du tyckte.
Ett tips! Ha ögonen öppna (en kudde kan dock vara bra då det finns några råa krigsscener), varje bildruta är viktig.

Filmen fick mig osökt att resten av kvällen/natten att nynna på Bob Marleys underbara BuffaloSoldier. (Som iofs inte handlar om filmens Buffalo soldiers utan om afrikaner som blev fångade och använda som soldater under indiankriget mellan USA och den nordamerikanska ursprungsbefolkningen)



Filmen har även ett starkt trobudskap som jag tog till mig.

- The only thing you got to do, is to believe in it -