Hannas blogg: Ella åtta månader

Y ELLA 8 MÅNADER! Y

Två vassa tänder
Krypställning (med resultat: framåttung, platt nos och 5liter tårar)
Står (i gå stolen, och klättrar och håller sig kvar i soffryggen)
Dansar och sjunger när hon hör musik (vickar på kroppen, nickar med huvudet och "ooooo"ar)
Mer bestämd med vad hon vill. Raka rör, nu eller aldrig aldrig!
Bökig med fast mat (tandsyndrom. I know)
300% ökning av dagsbajsranson (även det ett tandsyndrom, I know)
Väldigt mammig på kvällarna (åttamånaderstrots?)
Kommunicerar lättare, bättre och mer obebiskt (någon som förstår?)
Har ett otroligt utvecklat ansiktsuttryckförråd. Något som både hjälper och ger mycket skratt (se bara på E´s åtta månaders bild)
Använder pincettgreppet
Byter leksaker mm från hand till hand utan problem
Slänger gärna bort nappen (med en olympiskt guld längd) för att se reaktionen från närmsta vuxen
Känslobebis. Blir ledsen av låtar i moll och tragiska arior. Kan skratta hysteriskt när andra runtomkring henne skrattar åt något som hon inte ens behöver ha gjort.

Men framförallt! Så har jag under den här månaden börjat märka att E börjar bli en egen liten individ med en egen personlighet. Det är väldigt starkt och underbart att se det redan. Jag kan beskriva henne, berätta om henne, mer än såna saker som att hon t.ex. föredrar nappar med latexsugdel istället för såna med vanlig genomskinlig plast. Det är stort att kunna se saker hos min dotter som jag tror kommer att finnas kvar hos henne alltid. Ofta ställer jag mig frågan: Är det jag som har format henne? Är det vi som har lett henne in till den här personligheten? Eller var det redan skrivet innan hon ens växte i mig?

Dessa funderingar leder till många personliga tankar. Tankar som tillexempel rör min adoption. Jag tror att E´s personlighet är en blandning av det jag skrev ovan. Jag vet själv att en del av mig, min individ, min personlighet har blivit formad av min uppfostran. Min familj, mamma och pappa. I vissa avseenden är jag väldigt lik min mammaoch i andra, inte alls. En del av Mig tror jag är genetiskt. Hur sinnen och ens själ mm skulle kunna "föras" över genetiskt vet jag inte. Men man brukar ju säga att det ligger i släkten. Mitt temperament skulle kunna vara ett exempel på mitt latinamerikanska blodssläkte. Men sen har vi den delen av ens person, som jag tror att man formar själv. En bit av ens sinne, själ, person (jag hittar inget bra ord) som ingen kan beröra. Ingen, förutom en själv. Den delen formas av de tankar och drömmar man har. Man kan ta ifrån en människa precis allt. ... Förutom dens tankar, känslor och drömmar. De finns alltid där. Alla tänker olika, alla drömmer om olika saker. På samma sätt som man uppfostras olika i olika familjer, eller har olika gener. Det måste också vara därför vi människor är så olika, men samtidigt kan vara så lika. Det är så härligt att se hur min älskade E ibland kan vara jättelik mig för att i nästa stund visa upp en sida av henne som jag inte alls fattar vart den kommer ifrån. En sida av henne själv.

En vecka