Premenstruellt syndrom is the shit

När jag var gravid så kunde jag styra över min hormoner. Någorlunda iallafall.
Men det här är helt hemskt! jag har ingen som helst kontroll över mina känslor. Igår kväll var jag supereuforisk, idag har jag pendlat från att ha gråtattacker och tyckt synd om allt och alla (inkklusive mig själv), till att känt en sån ilska att jag flera gånger varit tvungen att knyta nävarna och blunda för att inte explodera.
Jag har ena timmen känt mig hur pigg och kreativ som helst, för att i nästa tro att jag har hundra grader feber och tyckt att det var en kamp att hänga upp jackan på kroken.

Det här är första gången på länge. Jag har glömt bort hur det var.
...L har också glömt bort hur det var. Han har för att citera honom själv "dragit sig tillbaka" väldigt mycket under de senaste dagarna. Nu när jag i skrivande sekund känner mig hyfsat lugn så kan jag förstå honom, men det är nu det.

Och jag försöker behärska mig, Jag tänker hela tiden "det är hormoner, bara hormoner, stilla dig kvinna!!!" Men det är totalt omöjligt.

Kan man gömma sig i en vecka eller så? Hoppa ner i en flyttlåda (är btw väldigt stressad över flytten) för att komma fram om några dagar?

Jag vill meddela att kommentaren/frågan "Vad är det?!" Är den mest dumma, olämpliga frågan man kan ställa just nu.
Vad ska jag svara?
Det är totalt underbart olidligt helt fantastiskt röv.
Det är såhär det var alltså? Jaha, --- ja, jag har ju inte lika ont som förr iallafall.