DENNA VECKA: Fredag den 26 Juni. -Michael Jackson R.i.P-
Märkligt.
jag känner inte ens människan. inte alls faktiskt. och tvivlar på att ngn gjort det över huvudtaget. jag kan flertalet av hans sånger utantill, många av dem med olika minnen. oavsett vad som skrivits om honom har jag alltid tyckt lite synd om människan. att alla indianer inte är i kanoten (för att citera en fd kollega till pappa) är ganska självklart, men inte konstigt, människan har konstant jobbat sen fem års ålder!
Så, hjärtat stannar till en nanosekund, jag får en klump i halsen och känner mig genast lite darrig, utbryter ett förvånat och lite för högt "VA?!". Min dotter tittar förvånat på den lite chockade modern som står med vidöppna ögon framför löpsedlarna. "Popkungen död!" "Michael Jackson avled mystiskt i natt!" "Extra extra extra".
Jag går in i affären och köper varenda sketen kvällstidning som finns.
Går hem.
Läser.
Börjar gråta, ett oavbrutet gråtande.
Jag vet inte hur mycket det egentligen kommer sig av att en idol just dött, eller om det är att jhärag återigen blir påmind om det ofrånkomliga, döden... eller om den påminner mig om en historia jag har noll vetskap om, det faktum att jag som Colombian (tur nog såklart) hamnade här i Sverige...
Jag tycker inte om döden. Har aldrig gjort. Den skrämmer mig inte. Inte alls. Jag är nyfiken på vad som händer med mig sedan. Och jag har ett och annat att fråga farbror Gud när vi möts. Men döden när den hälsar på mig här, nu, i det levande livet, i min verklighet och vardag, då äcklar den mig.
Har tyvärr enligt min mening redan varit på för många begravningar. Jag mår alltid illa och inte för att jag vet att det ligger en kall död kropp i en kista inte så långt ifrån mig, utan för att... jag vet inte.
Innan en begravning måste jag mentalt förbereda mig i god väg innan. Det tog några begravningar innan jag grät första gången. Nu kan jag skjuta de jobbiga illamående känslorna åt sidan och känna det som alla andra gör, saknaden, tragedin, sorgen. När jag dör skulle jag vilja ha en rolig begravning. En Tack och bock för mej leverpastej begravning.
jag känner inte ens människan. inte alls faktiskt. och tvivlar på att ngn gjort det över huvudtaget. jag kan flertalet av hans sånger utantill, många av dem med olika minnen. oavsett vad som skrivits om honom har jag alltid tyckt lite synd om människan. att alla indianer inte är i kanoten (för att citera en fd kollega till pappa) är ganska självklart, men inte konstigt, människan har konstant jobbat sen fem års ålder!
Så, hjärtat stannar till en nanosekund, jag får en klump i halsen och känner mig genast lite darrig, utbryter ett förvånat och lite för högt "VA?!". Min dotter tittar förvånat på den lite chockade modern som står med vidöppna ögon framför löpsedlarna. "Popkungen död!" "Michael Jackson avled mystiskt i natt!" "Extra extra extra".
Jag går in i affären och köper varenda sketen kvällstidning som finns.
Går hem.
Läser.
Börjar gråta, ett oavbrutet gråtande.
Jag vet inte hur mycket det egentligen kommer sig av att en idol just dött, eller om det är att jhärag återigen blir påmind om det ofrånkomliga, döden... eller om den påminner mig om en historia jag har noll vetskap om, det faktum att jag som Colombian (tur nog såklart) hamnade här i Sverige...
Jag tycker inte om döden. Har aldrig gjort. Den skrämmer mig inte. Inte alls. Jag är nyfiken på vad som händer med mig sedan. Och jag har ett och annat att fråga farbror Gud när vi möts. Men döden när den hälsar på mig här, nu, i det levande livet, i min verklighet och vardag, då äcklar den mig.
Har tyvärr enligt min mening redan varit på för många begravningar. Jag mår alltid illa och inte för att jag vet att det ligger en kall död kropp i en kista inte så långt ifrån mig, utan för att... jag vet inte.
Innan en begravning måste jag mentalt förbereda mig i god väg innan. Det tog några begravningar innan jag grät första gången. Nu kan jag skjuta de jobbiga illamående känslorna åt sidan och känna det som alla andra gör, saknaden, tragedin, sorgen. När jag dör skulle jag vilja ha en rolig begravning. En Tack och bock för mej leverpastej begravning.
Hursomhelst. Jag grät. Värre än vad jag gjorde när jag på radion fick höra att Marlon Brando avlidit för fem år sen. Hela dagen var förstörd. En himla bergochdalbanedag. Emellanåt var jag jätteglad, men så hörde jag ngn granne som spelade Michael Jackson och jag kände mig hur nere som helst. En mycket märklig dag. Och precis som när jag fick reda på att M.Brando dött, tror jag att jag aldrig kommer att glömma den här dagen.
Förutom detta tragiska så fick vi lite roligt gjort.
Finns det någon som kan få mig att skratta, oavsett, så är det min dyrbaraste skatt, min dotter, min Ella!
Vår granne Bernt som bor på bottenplan hjälpte till att fylla i poolen som införskaffades tidigare i veckan. Våran gata är full av en massa små kottar, snart var det värsta beachbabyträffen i och våran pool.
..."otroligt sorgligt"... ja, tydligen. En märklig man (eller vad han nu var) och popens största stjärna har dött.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar