torsdag 27 mars

Oj oj vilken dag!

• Skjutsar iväg L till jobbet
• Lämnar E på dagis
• Åker till jobbet och skriver ut papers som ska opoeras under eftermiddagen, skriver även ut sommarjobbsansökan
• Åker upp på stan, delar ut sommarjobbsansökningar. Bättre sent än aldrig. Om jag inte skulle få något sommarjobb i år så skulle det inte göra så väldans mycket. Jag har mammadagar kvar och så har jag ju min 40% tjänst, men vi har sommarstängt hela sommaren så det vore skönt att göra något mer än att bara vara hemma. Och ett extra klirr i kassan har väll aldrig skadat. Med den inställningen väljer jag bara butiker som jag skulle kunna tänka mig att jobba på (dvs inget mer hemjtänst för min del). PhoneHouse, H&M, P&C skor mm är några av ställena som inte skulle vara otrevligt på att spendera lite vakna timmar på. Till lunch blev det en grillad korv hos stortorgets korvgubbe.
• Ringer lite viktiga telefonsamtal.
• Hämtar pluggkompisar
• Åker till skolan och förbereder inför oponeringen. Har oponering och blir oponerad. Det gick bra, och vi känner oss nöjda med vårat paper.
• Lämnar pluggkompisar
• Hämtar E på dagis
• Åker till Marieberg. Lämnar fler sommarjobbsansökningar. Inhandlar "lite" saker på panduro. Införskaffar ett par nya jeans (på tiden!), fyndar på H&M's rea till L, köper de där conversen med kilklack som jag spanat på så länge (sorry syster). Nu måste det bli vår!
• Kommer hem, packar upp allt. Leker med E. Nattar E
• Städar
• ...och nu sitter jag här. Fötterna värker då jag gått i klackar hela långa dan. L är och repar men kommer nog hem inom en timme, då ska han få manekänga lite för mig. Hoppas att han blir nöjd med kläderna.

Tack och bock!

drömmar

Så länge jag minns har jag drömt mycket. Mycket konstiga drömmar. Allt för ofta så minns jag dom intill minsta detalj morgonen därpå. Vid frukostbordet har familjedeltagare fått tagit del av den ena absurda drömmen efter den andra. Under de senaste åren har det varit min älskade sambo L som fått gråa hår över mina drömmar.
De här två nätterna har det nog slagit rekord. Jag har vaknat och tackat Gud för att det är morgon och drömmarna är borta. Jag kan ha vaknat flera gånger under natten med andan i halsen, en känsla av rädsla för mitt liv, panikångest eller total lycka.

Natten till måndag drömde jag att jag skulle medverka på en stor konsert (kan bero på att min mor och jag har pratat om Risbergskas vårkonsert nyligen). Flera flera tusen biljetter var sålda, jag var redan nervös för mina framträdanden men kände mig lugn för jag hade övat mycket.
Helt plötsligt kommer min mor som på något sätt ansvarade för spektaklet. Hon är hyperstressad för en solist har blivit akut sjuk och det finns ingen ersättare till hennes sånger.
Min smarta syster, som också medverkade på konserten, tackade direkt nej till att ersätta den sjuka solistens plats. Hon kunde inte låtarna.
Jag står bakom scenen och alla sångare, orkestern och min mor tittar på mig.
Helt plötsligt lever jag i en musikal. Min mor börjar sjunga och böna och be att jag ska ta den sjuka solistens solon. Min syster tar andra stämman. Helt plötsligt börjar kören också. De närmar mig sakta och helt plötsligt är jag omringad av människor som sjunger en konstig ballad i moll som handlar om att jag inte får svika dem, a´la the show must go on. Paniken är ett faktum och jag ger efter för grupptrycket. JA JA! Skriker jag.
Den första konserten börjar om en kvart. Jag kan knappt sångerna. Jag kan framförallt dem inte utantill. Ringer pappa och ber honom googla på lyricsen och ber honom snabbt som attan att skriva ut texterna och komma till konserten med dom.
Han hinner precis i tid, och tejpar fast papprena på scengolvet.
Precis när ridån går upp inser jag att han inte ändrat storleken på texten. Hur ska halvblinda jag se Calibri strl 12 på papper som ligger på golvet?! Och inte kan jag ta upp papprena och hålla dom i handen. Det är ju hur oproffsigt som helst! Ännu mer panik.
Ridån har gått upp och jag entrar scenen. Orkestern har precis spelat klart introt. Vad var första orden i sången?! Jag ska precis börja sjunga... då vaknar jag av en redig spark vid tinningen. Ellas fossingar hälsar godmorgon. Och aldrig förr har jag varit så tacksam för att vakna.
Det tog mig några timmar att sluta fundera på hur det gick med solot egentligen.

Inatt hade jag vunnit ett märkligt pris. Jag, E och L var på semester. var exakt vet jag inte, det var varmt och hav iallafall.
Priset jag hade vunnit var att få dyka med ett gäng expertdykare och marinbiologer för att för första gången se den mycket fridlysta stingrockans livsmiljö. Det var även ett helt filmteam på plats, då detta skulle bli en stor dokumentär.
Stingrockan kunde reagera fientligt på färger så vi var tvungna att dyka nakna.
Precis när vi ska gå på båten ser jag mina föräldrar i hotelllobbyn.
Först då inser jag allvaret. Jag ska dyka naken med en massa okända människor, och dessutom bli filmad! Mina föräldrar och vänner kommer högst troligen att se detta någon gång.
Jag diskuterar mig fram med den ansvarige. Tillslut ger han med sig, jag får ha på mig svarta badbyxor och ett svart linne, men jag får inte på några vis närma mig stingrockorna för då fanns risken att de skulle se den svarta färgen på mina kläder och börja anfalla mig. Jag lovade att hålla mig på avstånd.
Strax innan vi ska dyka ner får vi ett par tabletter. De ska göra att våra trumhinnor inte sprängs av trycket som det blir när vi simmar ner 50 meter under vattenytan. De gör även att man för tillfället blir döv och tappar känseln i öronen.
Det enda vi tar med oss ner är luftmasker, eftersom vi inte vill väcka uppmärksamhet med onödiga färger.
Hopp i, simma ner. Helt plötsligt är vi omgivna av ett helt stim av stingrockor. Genast glömmer jag bort mitt löfte och sträcker fram handen för att peta lite på ena stingrockan. På en millisekund vände sig hela stimmet mot mig. Rädslan för mitt liv är ett faktum.
...Räddad av klockan. Min mobil väcker mig ur denna absurda dröm. Jag är genomsvett och mycket förvirrad. Det är tisdag morgon och dags att gå upp. Tack Gud för morgonen!

Hoppas verkligen att jag får sova drömfritt inatt.

Vardagsdramatik

Tog bussen till skolan idag. Den var som vanligt knökfull. Busschauffören öppnar dörrarna längst bak. Vi hoppar på.
Tjejen bakom mig kommer precis in när dörrarna stängs, hon tar ett steg bakåt och hamnar istället utanför dörren. Men en bit av hennes jackärm har fastnat i dörren. Jag menar verkligen fastnat! Bussen börjar sakta åka iväg. Hon bankar på dörren, joggar efter med ena ärmen i dörren och skriker att vi ska stanna.
Inom en nanosekund ser fantasifulla jag hur bussen gasar iväg och hur tjejen släpas efter och blir sönderskrapad mot asfalten för att sedan bli människomos under busshjulet.
Jag gallskriker. Jag tror jag svor tilloch med.
H*VETE! STANNA BUSSEN NU!
Först då tror jag att mina medpassagerare fattar allvaret. En kille som stod bredvid mig försöker bända upp dörren. Vi andra skriker. Allt går nog egentligen jättefort, men det kändes som en evighet.
Det tar ett tag innan ekot sprider sig från oss längst bak i den överöverfyllda bussen till busschauffören längst fram. Tillsist tvärstannar han.
Han öppnar dörren och den numera mycket chockade tjejen kliver på. Jag håller i henne och känner hur hon darrar. Det är helt tyst nu. Busschauffören ställer sig upp och frågar om det gick bra.
ÅK! Skriker jag.
En annan tjej som står bredvid oss frågar den chockade tjejen hur det var med henne.
Det är ok mumlar hon. Det är det inte. tänkte jag
Du kunde blivit människomos säger jag utan att tänka mig för.
Den chockade tjejen tittar först på mig, sen börjar hon att skratta och säger. Ja! Det kunde jag verkligen ha blivit!.
Sen sa vi inget mer under de resterande tio minuterna av resan till universitetet.
När vi går av säger jag Hejdå, ha en trevlig dag till den chockade tjejen. Hon vinkar och säger detsamma. Vi går åt olika håll. Helt plötsligt hör jag hur hon ropar: Tack förresten! Jag vänder mig om och ler, vad skulle jag säga?

På väg till mina klasskompisar känner jag själv efter. Vilken dramatik!
Jag som redan innan avskyr bussar och allt kollektivt överhuvudtaget (beror nog på min brist att jag har svårt att lita på människor jag inte känner och en liten tendens till bacillskräck), inte sjutton blev det bättre av det här.
Imorgon får L skjutsa mig till skolan tänker jag.

Pampa aka Lampa - Oool Aka Sol

E är sjuk igen, hög feber, förkyld och hänging. Det började i lördags med en otäck hosta.
Idag har febern varit låg, men ändå över 38. Det fina vårvädret tvingade ut oss, frisk luft kan inte skada tänkte jag.
Och vad rätt jag hade. E blandade hostan med att skratta och peka på allt.
Allt heter pappa just nu. Alla män, bilar och lampor. Det tog mig ett bra tag innan jag förstod att "Pampa" betydde lampa. "Nej, det är inte pappa, det är en L A M P A"
- "mmm...P A M P A" säger E och pekar på lampan.
Tillslut, för några dagar sen, hörde jag det lilla M:et som skiljer Pappa från Pampa.

Idag har hon varit fascinerad av alla gatlyktor som hänger i luften mellan byggnaderna. "Pampa! Pampa!" Tio meter senare "Pampa pampa!" Hon var så söt när hon sträckte upp sina små armar och pekade på lamporna. Och det där skrattet. Hon var så stolt. Och inte ens den iskallaste varelse kan motstå hennes skratt.

Vi traskar vidare. Solen värmer mig i ryggen. E kisar och pekar upp mot solen "Pampaaaa! Pampa!"
Ja, minsann en riktigt stor lampa . Jag pekar också på solen och säger att det är en sol, S O L.
E tittar på mig, kisar mot solen, tittar på mig, jag ser hur hon riktigt tänker. Till sist kommer det. "Oool...? OOOOL!"
Jag blir så stolt och förvånad att jag stannar till och ger min duktiga E en puss.
Min lilla härmapa.
Resten av promenaden var det "Ooolar" och "Pampor" högt och lågt.

E har kommit in i en pappafas. Hon dissar inte mig, men pappa står nog lite högre i kurs just nu. Och som jag sa nyss, allt är pappa. Särskilt stora bilar.
Under våran promenad körde ett flertal kombisar och jeepar förbi oss.
"Pappa?" frågar E och pekar på bilen och tittar sedan frågandes på mig. "Pappa?!"
-"Nej sötis" säger jag, "det är inte pappas bil. Pappa är ju på jobbet."
-"mmm..." nickar E och tittar vidare efter något annat kul.

En annan kul språkgrej med E är att hon gärna vill svara när man frågar henne något.
Huruvida hon verkligen vet att man ska svara ja (eller mmm som hon gör) eller nää är lite tveksamt. Ibland lyckas hon perfekt. Ibland undrar jag om hon är indier, när hon säger näää och nickar samtidigt tillexempel.
Eller när man frågar: "Vill du ha mer mat Ella?" och E både nickar och svarar "mmm" men vrider bort huvudet och puttar undan tallriken när skeden är påväg.
Kanske är det så att hon "bara" har lärt sig våra tonfall när vi frågar henne något och att hon vet att man ska svara något då. Vad man svarar är kanske inte lika viktigt.

Språkutvecklingen går verkligen framåt. Det motoriska kanske inte lika fort. E går inte ännu, hon har under de senaste veckorna börjat ställa sig upp med jämna mellanrum. Hon står och balanserar och ser stoltast i världen ut. Efter några sekunder bumsar hon ner på rumpan.
Varken jag eller L känner inte någon stress för att E inte börjat gå än. Jag själv var sen och det är flera på hennes avdelning på dagis som också kryper.
De stora barnen brukar leka tigerleken och krypa omkring på golvet med minstingarna och morra och knocka huvuden. En lek som E uppskattar även här hemma och med mormor.

En hyllning till Batman

Någon som minns det här?

Det är de små tingen som gör det!

Det är de små tingen som gör det.
Hade suttit i en halvtimme och stört mig på att jag hade så otroligt torra händer. En jämförelse med Gobiöknen räcker inte till.
Dessutom kunde jag imorse inte hitta min älskade handkärm som annars är ett måste i handväskan. Jag kände direkt en aning till stress innfinna sig, hur ska den här dagen bli utan handkräm?
Tillsist får jag nog. Händerna svider nästan och de ser förfärliga ut. Och inte kan jag koncentrera mig på mina studier. Jag går runt och tittar efter en städerska, de brukar av förklarliga skäl också vara goda handkrämsanvändare. Men ingen städerska till synes.
Nu känner jag mig desperat.
Jag traskar vidare till bibliotekscafeterian. Jag köper kaffe och frågar vänligt om de möjligtvis har lite handkräm. Jag förklarar min situtation, och vilket bemötande!
Damen i kassan håller med mig och påpekar att i det här kalla råa vädret behöver man ju ha handskar inomhus för att huden inte ska falla av.
Jag får en klick handkräm, tackar för kaffet och vänder tillbaks till min studieplats.
Nu mår jag så bra, och mina händer lider inte längre.

Min kära pluggkompis Dan (aka Mr.Summers) gladde upp mig ännu mer med ett härligt you-tube klipp.
Enjoy! That´s a ten.

Ett kort i timmen

FREDAG 6 MARS 2009

Jag har tagit mig tid att göra en Ett kort i timmen.

07.15 Välling i sängen, L stannade hemma och var sjuk

08.00 Glad kotte påväg till dagis

09.00 Universitetet

10.00 Såhär ser det typ alltid ut när jag pluggar. Hörlurar, överstrykningspenna, dator. Då mina kära pluggvänner jobbade, var bortresta, sjuka mm så fick jag sitta ensam och läsa. ...kanske därför jag fick så otroligt mycket gjort?...

11.20 Firar att jag läst ut ena boken med kaffe och äpple

12.05 Kirre. En tung men givande bok! Ett måste att läsa!!!


13.15 Hämtar E

14.45 På stan. Dagens shoping resulterade i present till E´s kompis som ska barnvälsignas på söndag och en kortläsare till mig.

16.30 Hemma! Lite mellis. (Det är ingen som ser vad E äter va?)

17.30 Musiktajm. Då pappan har belägrat E´s rum med diverse fotoprylar, har E sina leksaker i vardagsrummet. Det kan vara svårt att välja om man vill spela trummor eller flygel, kanske kan man göra både och samtidigt?

19.10 Läggdags för små tjejer. Imorgon ska vi vara hos mormor och morfar hela dagen, då måste man vara pigg.

20-23.00 Let´s Dance. Försöker att varva ner i soffan med vinterkräksjuke fästmannen som var måttligt glad över att få se på dansprogrammet.

23.00-01.00 Mer plugg...

01.10 Zzzz

Jag hinner inte!Jag hinner inte!...

Jag har verkligen inte lärt mig den anpassning och extrema flexibilitet som det krävs av en småbarnsförälder.
På söndagen vet jag i princip timme för timme vad jag gör under hela kommande vecka. Min kontroll, plan och schema får sig en rejäl törn när t.ex E blir sjuk som i början av den här veckan.
Då känner jag av stressen som ligger och flåsar mig i nacken.
Det är då det känns som att hela världen rasar samman för mig.
Det är då jag känner att jag inte hinner.

Jag hinner inte
Plugga fulltid
Jobba 40%
Vara en sån bra mamma som jag vill
Umgås med min fästman
Ta hand om Hela min familj (familjer)
Vara social och umgås med mina vänner
Laga bra mat varje dag
Gå på mina körövningar
Baka bröd till gudstjänsten
Sjunga på den andra gudstjänsten
Öva
Sova
Äta
Handla
Blogga så mycket som jag vill
Städa
Tvätta
Ta hand om mina blommor (min favoritväxt har dött i veckan, jag grät)
Landa och känna efter (så fort jag gör det kommer huvudvärken)

Men ändå så lyckas jag, mer eller mindre bra, att göra allt detta ändå.
Det krävs av mig att jag måste lyckas med det. Jag kräver det av mig.
Och jag vill verkligen Inte framstå som något offer, det här är mina val. Jag kan själv närsomhelst trycka på pausknappen och välja bort något.
...och självklart ska jag göra allt detta också, utan att klaga, och med förhoppningsvis ett bra humör.

Jag är väldigt stresstålig. Och det är väldigt väldigt sällan som jag känner mig påverkad av det. Men ibland, veckor som den här. Då kommer det som en blixt från klar himmel.
Jag får svårt att sova, och när jag väl sover så sover jag mycket dåligt och drömmer mardrömmar.Jag blir extremt lättirriterad a´la pms stuket.
När jag väl försöker slappna av, t.ex när jag duschar, så kommer huvudvärken. Det är en märklig huvudvärk som smyger sig på. Först vid pannan, tinningarna, sen snurrar den vidare ner vid lillhjärnan. Den försvinner snällt nog ganska fort.

Veckor som den här, som börjar rörigt och där jag fortfarande idag fredag, har 425 sidor (av 1300) kvar att läsa tills måndag, samt en inlämningsuppgift på fem sidor och då både L och E har varit/är sjuka, och helgen är fullbokad. Ja, då är det lätt att känna att det blir lite för mycket.
Vanligtvis brukar, som det tyvärr är känt, lärarutbildningen inte direkt innebära några fulltidsstudier (förutom när det är praktik). Det var typiskt att det just den här veckan skulle göra det.
Folk tycker nog att jag är helt wacko som både är mamma, pluggar, jobbar mm. Men det funkar bra och jag trivs med mitt liv. Såklart att man ibland önskar att dygnet hade mer timmar att erbjuda, men det är som sagt mycket sällan som jag känner såhär.
Undrar om det är så att det bara är att "get used to it"?

Äh! Nästa vecka blir nog bättre. ...Det vet jag att den blir.

Nu måste jag fortsätta att läsa. Om människorna bakom mig kunde sluta prata så sjukt högt, det är akut brist på tysta områden på UNi! Om tre timmar ska jag hämta E.

hälsningar från dagens andra föreläsning.

Sitter på dagens andra föreläsning... Den har ganska nyss börjat men mitt huvud känns redan fullt. Om inte föreläsaren hade en sån märklig karisma så hade jag nog somnat direkt. Han är dalmas. En riktig sån dessutom. Det låter som att han sjunger, tonläget går upp och ner hela tiden.
En timme och sex minuter kvar...
Föreläsningen handlar om... om... ...ja, den heter iallafall Internationellt perspektiv på specialpedagogik.

Skulle vilja slå min återfunna vän Bitting i antal blogginlägg på en dag, kolla in hans blogg, igår var han grym.

forts. till forts. Läget

Det skall tilläggas att jag funnit en sida hos mig som jag inte visste fanns.
Jag har alltid varit intresserad av bilar. Måttligt iallafall. Kanske lite mer än medelvärdet hos tjejer. Intresset kommer nog från min far, för bäst är de bilar som går fort och låter högt.
Jag har dock aldrig brytt mig särskilt mycket om bilar... fram tills nu.
Våran nya bil är som min andra baby. Den ska vara ren och hel, punkt slut.

Efter att jag stolt åkte ut från tvätthallen häromdan dröjde det inte lång tid innan jag kände att jag satt och körde med rynkade ögonbryn.
Jag tänkte fula tankar om alla bilister (inte minst lastbilschaufförer) som skvätte äckelsmuts på min nya bil.
I en skarp högersväng var det en hel sjö av äckligt äckel smutsvatten. Jag gick ner till typ 5 km och kände hur jag riktigt rös när min nytvättade bil åker över vattenpölen (läs sjön).
När jag väl har parkerat och går ur bilen förbannar jag vädret och alla äckelvattenpölar med sitt äckliga smutsvatten. Min nytvättade bil är efter bara några kilometer lite smutsig igen!
Jag tar fram en nässduk och börjar putsa!
Jag slutar inte förrän nästan alla synliga fläckar är borta.

Nu är bilen smutsig igen, och jag längtar efter att få tvätta den på riktigt.

...

Ett sant i-landsproblem , I know.
och jag vet, barn i Afrika är glada om de ens får dricka äckelsmutsvatten, så vem är jag att klaga när det kommer lite stänk på min bil... jag vet.
Och inte var det särskilt miljövänligt att använda 12 näsdukar för att putsa upp bilen litegrann heller.
Jag vet, jag vet.

Vetenskapsmän! penicillin med tuttifruttismak is prio one! ...Serious!

Okej! Jag känner mig upprörd, förvirrad, nästintill lite arg.

De lyckas att klyva atomer, landa på månen, sätta öron på möss, skapa diverse undermediciner, world wide web, you name it!
Så ska det vara så svårt att skapa ett penicillin som inte smakar död och förruttnelse?!
Lite tuttifruttismak är allt jag ber om.

E avskyr sin Kåvepenin, det är en kamp, tre gånger om dagen, varje dag, fram till onsdag.
Och jag förstår henne, att hon inte kräks är ett tecken på vilken stark dotter jag har. Själv skulle jag lacka toaletten varenda gång.
...Serious, lite tuttifruttismak?
E´s ena hostmedicin smakar typ tuttifrutti och den tar hon tacksamt emot och blir snarare ledsen när hostmedicindosen tar slut.

Vi gör allt för att kampen om penicillinet inte ska bli så svår. i såna här lägen är jag och L totalt överrens. Muta är ok.
T.om lite choklad... och det tycks funka, lite iallafall.

forts.Läget

En till lägespunkt

• Jag har tvättat bilen! Själv!!!

.