Pampa aka Lampa - Oool Aka Sol

E är sjuk igen, hög feber, förkyld och hänging. Det började i lördags med en otäck hosta.
Idag har febern varit låg, men ändå över 38. Det fina vårvädret tvingade ut oss, frisk luft kan inte skada tänkte jag.
Och vad rätt jag hade. E blandade hostan med att skratta och peka på allt.
Allt heter pappa just nu. Alla män, bilar och lampor. Det tog mig ett bra tag innan jag förstod att "Pampa" betydde lampa. "Nej, det är inte pappa, det är en L A M P A"
- "mmm...P A M P A" säger E och pekar på lampan.
Tillslut, för några dagar sen, hörde jag det lilla M:et som skiljer Pappa från Pampa.

Idag har hon varit fascinerad av alla gatlyktor som hänger i luften mellan byggnaderna. "Pampa! Pampa!" Tio meter senare "Pampa pampa!" Hon var så söt när hon sträckte upp sina små armar och pekade på lamporna. Och det där skrattet. Hon var så stolt. Och inte ens den iskallaste varelse kan motstå hennes skratt.

Vi traskar vidare. Solen värmer mig i ryggen. E kisar och pekar upp mot solen "Pampaaaa! Pampa!"
Ja, minsann en riktigt stor lampa . Jag pekar också på solen och säger att det är en sol, S O L.
E tittar på mig, kisar mot solen, tittar på mig, jag ser hur hon riktigt tänker. Till sist kommer det. "Oool...? OOOOL!"
Jag blir så stolt och förvånad att jag stannar till och ger min duktiga E en puss.
Min lilla härmapa.
Resten av promenaden var det "Ooolar" och "Pampor" högt och lågt.

E har kommit in i en pappafas. Hon dissar inte mig, men pappa står nog lite högre i kurs just nu. Och som jag sa nyss, allt är pappa. Särskilt stora bilar.
Under våran promenad körde ett flertal kombisar och jeepar förbi oss.
"Pappa?" frågar E och pekar på bilen och tittar sedan frågandes på mig. "Pappa?!"
-"Nej sötis" säger jag, "det är inte pappas bil. Pappa är ju på jobbet."
-"mmm..." nickar E och tittar vidare efter något annat kul.

En annan kul språkgrej med E är att hon gärna vill svara när man frågar henne något.
Huruvida hon verkligen vet att man ska svara ja (eller mmm som hon gör) eller nää är lite tveksamt. Ibland lyckas hon perfekt. Ibland undrar jag om hon är indier, när hon säger näää och nickar samtidigt tillexempel.
Eller när man frågar: "Vill du ha mer mat Ella?" och E både nickar och svarar "mmm" men vrider bort huvudet och puttar undan tallriken när skeden är påväg.
Kanske är det så att hon "bara" har lärt sig våra tonfall när vi frågar henne något och att hon vet att man ska svara något då. Vad man svarar är kanske inte lika viktigt.

Språkutvecklingen går verkligen framåt. Det motoriska kanske inte lika fort. E går inte ännu, hon har under de senaste veckorna börjat ställa sig upp med jämna mellanrum. Hon står och balanserar och ser stoltast i världen ut. Efter några sekunder bumsar hon ner på rumpan.
Varken jag eller L känner inte någon stress för att E inte börjat gå än. Jag själv var sen och det är flera på hennes avdelning på dagis som också kryper.
De stora barnen brukar leka tigerleken och krypa omkring på golvet med minstingarna och morra och knocka huvuden. En lek som E uppskattar även här hemma och med mormor.