drömmar

Så länge jag minns har jag drömt mycket. Mycket konstiga drömmar. Allt för ofta så minns jag dom intill minsta detalj morgonen därpå. Vid frukostbordet har familjedeltagare fått tagit del av den ena absurda drömmen efter den andra. Under de senaste åren har det varit min älskade sambo L som fått gråa hår över mina drömmar.
De här två nätterna har det nog slagit rekord. Jag har vaknat och tackat Gud för att det är morgon och drömmarna är borta. Jag kan ha vaknat flera gånger under natten med andan i halsen, en känsla av rädsla för mitt liv, panikångest eller total lycka.

Natten till måndag drömde jag att jag skulle medverka på en stor konsert (kan bero på att min mor och jag har pratat om Risbergskas vårkonsert nyligen). Flera flera tusen biljetter var sålda, jag var redan nervös för mina framträdanden men kände mig lugn för jag hade övat mycket.
Helt plötsligt kommer min mor som på något sätt ansvarade för spektaklet. Hon är hyperstressad för en solist har blivit akut sjuk och det finns ingen ersättare till hennes sånger.
Min smarta syster, som också medverkade på konserten, tackade direkt nej till att ersätta den sjuka solistens plats. Hon kunde inte låtarna.
Jag står bakom scenen och alla sångare, orkestern och min mor tittar på mig.
Helt plötsligt lever jag i en musikal. Min mor börjar sjunga och böna och be att jag ska ta den sjuka solistens solon. Min syster tar andra stämman. Helt plötsligt börjar kören också. De närmar mig sakta och helt plötsligt är jag omringad av människor som sjunger en konstig ballad i moll som handlar om att jag inte får svika dem, a´la the show must go on. Paniken är ett faktum och jag ger efter för grupptrycket. JA JA! Skriker jag.
Den första konserten börjar om en kvart. Jag kan knappt sångerna. Jag kan framförallt dem inte utantill. Ringer pappa och ber honom googla på lyricsen och ber honom snabbt som attan att skriva ut texterna och komma till konserten med dom.
Han hinner precis i tid, och tejpar fast papprena på scengolvet.
Precis när ridån går upp inser jag att han inte ändrat storleken på texten. Hur ska halvblinda jag se Calibri strl 12 på papper som ligger på golvet?! Och inte kan jag ta upp papprena och hålla dom i handen. Det är ju hur oproffsigt som helst! Ännu mer panik.
Ridån har gått upp och jag entrar scenen. Orkestern har precis spelat klart introt. Vad var första orden i sången?! Jag ska precis börja sjunga... då vaknar jag av en redig spark vid tinningen. Ellas fossingar hälsar godmorgon. Och aldrig förr har jag varit så tacksam för att vakna.
Det tog mig några timmar att sluta fundera på hur det gick med solot egentligen.

Inatt hade jag vunnit ett märkligt pris. Jag, E och L var på semester. var exakt vet jag inte, det var varmt och hav iallafall.
Priset jag hade vunnit var att få dyka med ett gäng expertdykare och marinbiologer för att för första gången se den mycket fridlysta stingrockans livsmiljö. Det var även ett helt filmteam på plats, då detta skulle bli en stor dokumentär.
Stingrockan kunde reagera fientligt på färger så vi var tvungna att dyka nakna.
Precis när vi ska gå på båten ser jag mina föräldrar i hotelllobbyn.
Först då inser jag allvaret. Jag ska dyka naken med en massa okända människor, och dessutom bli filmad! Mina föräldrar och vänner kommer högst troligen att se detta någon gång.
Jag diskuterar mig fram med den ansvarige. Tillslut ger han med sig, jag får ha på mig svarta badbyxor och ett svart linne, men jag får inte på några vis närma mig stingrockorna för då fanns risken att de skulle se den svarta färgen på mina kläder och börja anfalla mig. Jag lovade att hålla mig på avstånd.
Strax innan vi ska dyka ner får vi ett par tabletter. De ska göra att våra trumhinnor inte sprängs av trycket som det blir när vi simmar ner 50 meter under vattenytan. De gör även att man för tillfället blir döv och tappar känseln i öronen.
Det enda vi tar med oss ner är luftmasker, eftersom vi inte vill väcka uppmärksamhet med onödiga färger.
Hopp i, simma ner. Helt plötsligt är vi omgivna av ett helt stim av stingrockor. Genast glömmer jag bort mitt löfte och sträcker fram handen för att peta lite på ena stingrockan. På en millisekund vände sig hela stimmet mot mig. Rädslan för mitt liv är ett faktum.
...Räddad av klockan. Min mobil väcker mig ur denna absurda dröm. Jag är genomsvett och mycket förvirrad. Det är tisdag morgon och dags att gå upp. Tack Gud för morgonen!

Hoppas verkligen att jag får sova drömfritt inatt.