torsdag 9 juli 2009

Revolutionary Road

Har just sett en kolossalt mäktig film. Revolutionary Road.
Den handlar om: "I Connecticut under mitten av 50-talet lever April och Frank Wheeler som är ett ungt, framgångsrikt par som bor med sina barn i en trevlig förort. Men under den polerade och självsäkra ytan bubblar frustrationen hos dem båda. Övertygade om att de vill ha ut mer av livet än sina medelmåttiga grannar, bestämmer paret sig för att flytta till Frankrike, där de hoppas utlopp för sina mer konstnärliga sidor."

Det är iofs en ganska dålig beskrivning av filmen, men med risk att avslöja för mycket ska jag inte försöka själv.

Som jag nämnt förut är film en stor del av mitt liv. Den kan lyckas få fram känslor jag inte visste att jag hade.
Revolutionary Road är en sådan film. Jag vill rekomendera den, men med en varning, den är stark; otroligt stark.
Jag sitter här nu, full av tankar och känslor. Jag vill skrika, kräkas, gråta, springa från allting, fly från mig själv, sitta stilla hela natten och fundera vad jag egentligen vill med mitt liv, krama om min blivande man och pussa på min dotter...

Revolutionary Road fick mig att tänka på hur viktigt det är att ta vara på ögonblicken.
För mig som är en rutin- och vanemänniska men ändå full med drömmar och förväntningar träffade den här filmen hårt.
Det tycks verka som att Revolutionary Road vill förmedla ett budskap om hur farligt det kan vara att hamna i ett sorts vanemönster där man tillslut glömmer sina egentliga drömmar.
Vad vill Jag få ut av livet?...Mitt liv?...
Lever jag mitt drömliv, eller lever jag för att någongång nå det? ...Eller har jag helt enkelt gett upp? Det-blir-inte-bättre-än-så-här tänket. Är jag nöjd?

Hur kan en film få fram så mycket känslor hos en människa?
En del kan få liknande upplevelser genom att se på teater, dans, en tavla... Film ser jag som konst. Jag beundrar de regisörer och skådespelare som lyckas förmedla känslor på det sättet.

En sak är säker; det kommer bli svårt att somna inatt.

Btw, ingen annan än (enligt min mening) världens Bästa filmmusiker -Thomas Newman (American Beauty, K-pax mfl) har skrivit musiken till filmen. Den blir inte mindre känslosam av det.

Inga kommentarer: