Veckan som gått...
Förutom att jag vurpade med cykeln och slog ut en kvarts tand och blev smått mörbultad och att E har fattat grejen med dagis (dvs tårar och gnäll varje morgon) så har veckan synnerligen varit bra!
Jag hade lämnat E på dagis, cyklade upp på stan för att köpa en almenacka. På vägen hem spurtade jag för att hinna med det gröna ljuset vid övergångsstället, så jag hade en bra fart när jag efter en stund funderar på om jag ska fortsätta cykla rakt fram eller gena vid färgaffären till höger. Ca en meter försent väljer jag att sväga höger. Det förbenade Rullgruset (varför saltar man inte istället?!) tar mig och jag tappar kontrollen på en millisekund. Sen ligger jag där, innan jag hinner resa mig upp är fyra personer framme och undrar hur det är med mig.
Så sjukt pinsamt, jag nickar, bockar, försöker le och mumlar fram ett "tack det gick nog bra" (upptäcker då att munnen är full av blod).
Cyklar snabbt vidare, spottar blod värre än Dracula, upptäcker ganska fort att jag bitit mig i tungan rätt rejält. Axeln gör ont också och händerna är fulla av grus.
Minns att det första jag tänkte när jag vurpade var "Nej! Inte mina nyfixade naglar!"
Hur (ursäkta mig, Jag.) sjuk i huvudet får man vara när den första reaktionsmässigatanken är att mina naglar kanske kan gå sönder?!
... Vid middagen frågar L plötsligt, "men?! va har du gjort med tanden?!"
Jag går och kollar, en kvart av tanden bredvid hörntanden är borta!
Jag har haft så ont i tungan och axeln att jag inte förrän nu märker att tanden är väldigt vass och känns konstigt.
Tur att jag ska till tandläkaren snart ändå...
Vi har äntligen kommit tillbaks till fasta sköna rutiner.
L går upp klockan sex varje morgon, jag brukar vakna och ligga och dra mig då och går inte upp förrän min och E´s klocka ringer halv sju då L åker till jobbet.
Då får E en flaska välling som hon sveper i sig medan jag hoppar in i duschen. Sen rullar morgonen på med frukost (E är tokig i leverpastejsmackor!) och påklädning.
Medan jag lägger på det dagliga sminket och väljer smycken är E nere på golvet och leker lite innan det är dags att promenera till dagis.
Ingen stress!
Jag och min, förut nämnda, nya vän Johanna lämnar våra kids samtidigt och samåker sedan till skolan. Det verkar som att lärarprogrammet tagit till sig lite av all kritik den fått, för nu har vi lektion/föreläsning nästan varje vardag.
Sen hämtas kidsen, frukt, lek, mys och middag vid fem då L kommer hem.
Nu sitter jag och ska snart börja jobba. E är hos sin förkylda snälla mormor då L har tagit på sig lite extra jobb som måste bli klart.
Imorgon fyller syster år! Då blir det kalas.
Sen är det söndag, då ska vi försöka ta de lugnt, ladda batterierna... för en ny spännande vecka!
Trevlig helg!
fredag 30 januari 2009
torsdag 22 januari 2009
Torsdag 22/1 Inskolning 6. Plugg 4
Idag har E varit själv jättelänge på dagis. L lämnade henne vid nio och jag hämtade henne halv ett. Hon hade ätit själv på dagis för första gången och det hade gått hur bra som helst. Fröken hade lite soppa över sig bara...
Idag har det varit en dag då Hannas huvud har varit full med tankar och känslor. Såna dagar önskar jag att jag kunde sätta hela världen på paus (som i matrix).
Bollar lite tankar och ideer med Johanna när vi åker till skolan. Hon är nice min nya vän. Synd bara att vi bara ska läsa en kurs ihop.
Mina kollegor får också ta del av Hannas tankar och känslorna väller över.
Annars har det varit en bra dag, med en svår föreläsning, ha fortfarande inte fått grepp om allt jag skrivit upp.
Idag har det varit en dag då Hannas huvud har varit full med tankar och känslor. Såna dagar önskar jag att jag kunde sätta hela världen på paus (som i matrix).
Bollar lite tankar och ideer med Johanna när vi åker till skolan. Hon är nice min nya vän. Synd bara att vi bara ska läsa en kurs ihop.
Mina kollegor får också ta del av Hannas tankar och känslorna väller över.
Annars har det varit en bra dag, med en svår föreläsning, ha fortfarande inte fått grepp om allt jag skrivit upp.
onsdag 21 januari 2009
Onsdag 21/1 Inskolning 5 och plugg 3 + jobb
Inskolning 5:
Idag och resten av veckan är det L som kommer att vara med E på dagis.
Idag och resten av veckan är det L som kommer att vara med E på dagis.
Idag hade han varit borta en timme, det hade gått jättebra men han själv tyckte det var lite jobbigt. Sedan hade han och E varit med och ätit lunch.
Idag har vi varit ute i skogen med skolan. Vi hade med oss picknick och jag hade lånat pappas stora camping ryggsäck och sittunderlag, syrrans grymt sköna fodrade gummistövlar som var alldeles perfekta is tolek om man hade två strumpor och ett par sockor på sig. Mammas stora termos var full av varm choklad, gjord på kakao, inte oboy! (vuxenpoäng: 4,2!)
Jag kom direkt efter skolan och hämtade en glad men trött E.
Vi skyndade till jobbet och åt thai mat som min kära kollega J hade köpt med sig. E fick en jättefin födelsedagspresent som J hade gjort. En råtta som heter Putte. Putte blev genast en favorit som E gosade järnet med, putte ligger nu å sover tryggt i E's famn. Putte går att se på J's blogg.
Det var en grymt seg dag på jobbet, jag var så olidligt trött och J tyckte att jag var varm, jag tror att jag har lite feber faktiskt men vågar inte kolla. Mår säkert bättre imorgon.
tisdag 20 januari 2009
Tisdag Inskolning 4. Skola 2
Fjärde inskolningsdan
Inskolning:
Idag lämnade jag E en halvtimme. Jag satt och var nervös i personalrummet och försökte få ordning på alla scheman och tider som vårat nya liv blivit präglade av.
In i bilen och åker och handlar lite. Idag ska E först vara med morfar innan mormor kommer hem från jobbet och kan ta över kottevaktandet medan jag är i skolan (grymt skönt med flexibla och underbara föräldrar!), pappa fick dock göra sitt första blöjbyte, E valde att leverera rejält innan den bajsvana mormodren kom hem :-D
Skola:
Plockar upp min nya vän och likaså skolkamrat Johanna. Åker till skolan på föreläsning.
En helt okej föreläsning, en introduktion om Ekologi.
Lämnar av Johanna och åker hem till mina föräldrar och E.
Där hittar jag mamma och E sovandes.
När min mor vaknar till sätter vi oss och tittar på Obamas installationstal.
Jag stod upp när han nervöst svor eden och hade gåshud över hela kroppen.
Vilket ögonblick!
Jag försökte få E som då hade vaknat, att inse det historiska ögonblick hon nu var vittne till. Vet inte om det riktigt gick fram... :-)
Inskolning:
Idag lämnade jag E en halvtimme. Jag satt och var nervös i personalrummet och försökte få ordning på alla scheman och tider som vårat nya liv blivit präglade av.
In i bilen och åker och handlar lite. Idag ska E först vara med morfar innan mormor kommer hem från jobbet och kan ta över kottevaktandet medan jag är i skolan (grymt skönt med flexibla och underbara föräldrar!), pappa fick dock göra sitt första blöjbyte, E valde att leverera rejält innan den bajsvana mormodren kom hem :-D
Skola:
Plockar upp min nya vän och likaså skolkamrat Johanna. Åker till skolan på föreläsning.
En helt okej föreläsning, en introduktion om Ekologi.
Lämnar av Johanna och åker hem till mina föräldrar och E.
Där hittar jag mamma och E sovandes.
När min mor vaknar till sätter vi oss och tittar på Obamas installationstal.
Jag stod upp när han nervöst svor eden och hade gåshud över hela kroppen.
Vilket ögonblick!
Jag försökte få E som då hade vaknat, att inse det historiska ögonblick hon nu var vittne till. Vet inte om det riktigt gick fram... :-)
måndag 19 januari 2009
Måndag 19/1 Inskolning 3 och skola 1 samt What's the ods, världen är liten!
Måndag 19/1
Tredje inskolningsdan och första skoldan
Inskolning:
Upp tidigt, frukost, påklädning och andra morgon bestyr, packning och iväg till dagis.
Idag gick inskolningen kanon. E kröp omkring helt obekymrat och lekte med duplo med de andra barnen. Det märks att de stora barnen (e går i en 1-3 avdelning) är rädda om deras leksaker nu när det kommit så många små. E ville plocka ur alla duploklossar från lådan, då sa samma stora pojke som försökte bygga koja på henne ifrån.
E svarade med att kasta en duplo på honom så att han blev ledsen. Fröken sa genast ifrån till E och berättade att man inte fick göra så.
E tittade genast på mig med en blick som betydde "Vadå mamma? varför säger hon åt mig?!" När hon såg att jag också såg sur ut började underläppen genast att darra. Och så kom krokodiltårarna. Hon satt ett tag och snyftade i mitt knä. Sedan sa vi förlåt till stackars stora pojken.
Vi gick lite tidigare från dagis idag för att hinna med BVC. E fick sitt ettårsvaccin och var jätteduktig och grät bara en liten kort stund. Nu är hon 78 lång och väger 10 500.
Snabb promenad därifrån för att lämna E hos snälla mormor, slänga i sig mat, låna mors lilla bil och stressa iväg till skolan.
Första skoldan.
Världen är liten!
Jag och E satt och plockade med leksaker på dagis och jag började berätta för henne att jag skulle till skolan idag och att hon skulle få vara hos mormor.
"-Pluggar du?" Frågar en annan mamma.
"-Ja, till lärare."
-Nej?! Det gör jag med!
-Va?! Vad lustigt, vad läser du?
-Jag ska börja läsa PDi B nu idag. Sa mamman
-Nä skämtar du?! Jag med!
Vi börjar skratta
-Vilken delkurs ska du läsa? Frågar hon
-Ekologisk hållbar framtid... sa jag.
-Ha ha, men det är ju vad jag ska läsa!
Vi började skratta högt åt sammanträffandet. Och snart börjar förskolepersonalen skratta också.
Tänk vad världen är liten!
Ännu mindre blev den när vi också hamnade i samma grupp.
Mamman som jag nu hunnit prata en hel del med heter Johanna och bor med sin familj bara någon km från oss. Vi har barn på samma dagis, och avdelning, pluggar samma program, samma kurs, samma delkurs och av drygt hundra studenter på kursen hamnar vi också i samma grupp!
What's the ods?!
Jag har haft fjärilar i magen hela helgen inför den här dagen.
Det har varit med blandade känslor som jag sätter mig vid skolbänken igen. Men nu känns allt bara kanon! Och det verkar vara en toppen kurs också.
Tredje inskolningsdan och första skoldan
Inskolning:
Upp tidigt, frukost, påklädning och andra morgon bestyr, packning och iväg till dagis.
Idag gick inskolningen kanon. E kröp omkring helt obekymrat och lekte med duplo med de andra barnen. Det märks att de stora barnen (e går i en 1-3 avdelning) är rädda om deras leksaker nu när det kommit så många små. E ville plocka ur alla duploklossar från lådan, då sa samma stora pojke som försökte bygga koja på henne ifrån.
E svarade med att kasta en duplo på honom så att han blev ledsen. Fröken sa genast ifrån till E och berättade att man inte fick göra så.
E tittade genast på mig med en blick som betydde "Vadå mamma? varför säger hon åt mig?!" När hon såg att jag också såg sur ut började underläppen genast att darra. Och så kom krokodiltårarna. Hon satt ett tag och snyftade i mitt knä. Sedan sa vi förlåt till stackars stora pojken.
Vi gick lite tidigare från dagis idag för att hinna med BVC. E fick sitt ettårsvaccin och var jätteduktig och grät bara en liten kort stund. Nu är hon 78 lång och väger 10 500.
Snabb promenad därifrån för att lämna E hos snälla mormor, slänga i sig mat, låna mors lilla bil och stressa iväg till skolan.
Första skoldan.
Världen är liten!
Jag och E satt och plockade med leksaker på dagis och jag började berätta för henne att jag skulle till skolan idag och att hon skulle få vara hos mormor.
"-Pluggar du?" Frågar en annan mamma.
"-Ja, till lärare."
-Nej?! Det gör jag med!
-Va?! Vad lustigt, vad läser du?
-Jag ska börja läsa PDi B nu idag. Sa mamman
-Nä skämtar du?! Jag med!
Vi börjar skratta
-Vilken delkurs ska du läsa? Frågar hon
-Ekologisk hållbar framtid... sa jag.
-Ha ha, men det är ju vad jag ska läsa!
Vi började skratta högt åt sammanträffandet. Och snart börjar förskolepersonalen skratta också.
Tänk vad världen är liten!
Ännu mindre blev den när vi också hamnade i samma grupp.
Mamman som jag nu hunnit prata en hel del med heter Johanna och bor med sin familj bara någon km från oss. Vi har barn på samma dagis, och avdelning, pluggar samma program, samma kurs, samma delkurs och av drygt hundra studenter på kursen hamnar vi också i samma grupp!
What's the ods?!
Jag har haft fjärilar i magen hela helgen inför den här dagen.
Det har varit med blandade känslor som jag sätter mig vid skolbänken igen. Men nu känns allt bara kanon! Och det verkar vara en toppen kurs också.
söndag 18 januari 2009
Söndag 18/1 Kalas igen!
Idag hade E sitt familje/släkt kalas! 18 stycken var vi som trängdes i våran, för stunden, lilla lägenhet. Men det var jätte trevligt.
Ella fick en massa fina grejer, ett nytt skötbord av faster, bakgrejer av familjen W, kläder och presentkort på skor av mormor och morfar, en liten traktor m släp av farmor, mer kläder av min kusin och hennes man, pengar av gammelfarmor, böcker av gammelmormor och morfar, och ett trumset av farfar och farbror.
Bilder från kalaset går snart att se på E´s blogg.
Nu är jag mätt och lite trött. Imorgon börjar ett nytt kapitel på mitt liv. Skoldags igen.
Ella fick en massa fina grejer, ett nytt skötbord av faster, bakgrejer av familjen W, kläder och presentkort på skor av mormor och morfar, en liten traktor m släp av farmor, mer kläder av min kusin och hennes man, pengar av gammelfarmor, böcker av gammelmormor och morfar, och ett trumset av farfar och farbror.
Bilder från kalaset går snart att se på E´s blogg.
Nu är jag mätt och lite trött. Imorgon börjar ett nytt kapitel på mitt liv. Skoldags igen.
fredag 16 januari 2009
Fredag 16/1 Inskolning 2
Fredag 16/1-09
Andra inskolningsdan
Idag kröp E fritt omkring och lekte med allt möjligt, hon slängde en blick då och då för att kolla att jag var där.
En av de busiga killarna byggde en koja med kuddar och tyckte väll att E var ivägen och la därför kuddar på henne. Fröken sa till direkt men detbehövdes inte. E som kan vara väldigt kaxig ibland sa själv ifrån. "AAAAH! iiiooouulaaaäää NÄÄH!!
Pojken tittade högst förvånat på E och gav henne en kudde och gick snabbt därifrån.
Det kan vara något av det roligaste jag sett.
Min kära vän Emma gjorde oss sällskap ikväll, vi åt tacos och tittade på Lets Dance. Vi blev båda lika ledsna när vår paralellklasskompis från gymnasiet Martin åkte ut.
Andra inskolningsdan
Idag kröp E fritt omkring och lekte med allt möjligt, hon slängde en blick då och då för att kolla att jag var där.
En av de busiga killarna byggde en koja med kuddar och tyckte väll att E var ivägen och la därför kuddar på henne. Fröken sa till direkt men detbehövdes inte. E som kan vara väldigt kaxig ibland sa själv ifrån. "AAAAH! iiiooouulaaaäää NÄÄH!!
Pojken tittade högst förvånat på E och gav henne en kudde och gick snabbt därifrån.
Det kan vara något av det roligaste jag sett.
Min kära vän Emma gjorde oss sällskap ikväll, vi åt tacos och tittade på Lets Dance. Vi blev båda lika ledsna när vår paralellklasskompis från gymnasiet Martin åkte ut.
Årets första semla
Idag gjorde jag något som jag sällan brukar göra. Nästintill aldrig faktiskt.
Jag fikade, själv.
Jag och E var ute på vår sedvanliga eftermiddagspromenad, vi passerade områdets underbara bageri och i skyltfönstret stod det fina läskande semlor.
De såg helt enkelt för oemotståndliga ut, så in med barnvagn.
En semla tack.
18:- fattigare, och ut med barnvagn.
Jag kände mig som en dam i nån gammal klassisk film när jag gick där med min lilla
bakelsekartong med det röda snöret och rosett.
E hade somnat för länge sedan, och fortsatte att göra det hemma också.
Jag sätter mig i soffan och tittar på min lilla söta kartong.
Lägenheten är nystädad, disken urplockad och tvättmaskinen är på. Jag är alldeles ensam och det är lugn och ro.
Precis när jag ska knyta upp snöret känner jag att en kopp kaffe inte vore helt fel.
Så upp igen, på med kaffet.
Där satt jag en god stund och unnade mig en avslappnad tid med min semla och kaffe.
torsdag 15 januari 2009
Femtonde Januari 2008
04.05
Jag och L vaknar upp samtidigt, av ingen till synes anledning alls. Helt plötsligt känns det varmt, som att jag kissat på mig lite... har vattnet gått eller är jag kanske inte lite kissenödig? Hon trycker ju på på blåsan ganska bra nu
Går och kissar; går och lägger mig igen. Försöker somna om.
04.15
Ska bara vända mig om, lägga mig tillrätta. Det blir extremt varmt och mycket av något blött rinner. Det känns som när man kissar på sig, fast nu var jag mycket medveten om att det här inte var något kiss. Vattnet har gått!
Jag formligen flyger upp, hoppar upp på sängen, försöker hålla ihop benen samtidigt och inte tappa min 96 kg tunga balans.
Lyckas ta mig ner på golvet vid sängkanten. Nu kan jag inte hålla inne längre. Impulsmässigt så ställer jag mig med benen isär, sådär som man gjorde när man var liten och skulle kissa i skogen.
Det bokstavligen forsar ur vatten. Precis sådär som i film, just så som alla säger att det faktiskt inte händer.
L sitter klarvaken upp i sängen och tittar på detta fenomen med stora ögon. Håret står på ända.
Jag minns inte vad vi sa till varandra.
Jag kommer ihåg att han hjälpte mig iväg till toaletten, pölen med fostervatten blev kvar, orörd och oupptorkad, det kändes inte som prio 1 just då.
Jag hinner knappt sätta mig på toaletten innan nästa flod av vatten kommer. hur mycket simmar bebisen runt i egentligen?
L är snabbt framme med mobilen. Jag ringer först och väcker mamma som genast fattar läget, hon låter otroligt lugn, det gör mig lugn. Jag önskar att hon pratade m L istället.
Under följande mening hinner han få fler tuppar än vad jag tror att han fick under hela sitt målbrott.
"Du måste ringa BB! NU! Barnmorskan sa ju det!"
Jag känner mig kolugn. barnmorskan har sagt att man ska ringa förlossningen för att meddela att vattnet gått, då vill de göra en kontroll för att kolla om man har öppnat sig något och att allt ser bra ut, många får åka hem sen om inte värkarna sätter fart ordentligt.
Jag vill inte åka till förlossningen för att sedan åka hem sen igen.
Detta berättar jag för förlossningssköterskan på andra sidan luren. Hon svarar att jag ska ta det lugnt, äta en ordentlig frukost, packa väskan och ta mig hit när jag är klar.
Packa väskan?! Det skulle vi ju göra idag!
Tanken slår mig plötsligt. Brevet till förlossningen är klar, men inte väskan. Jag hade inte räknat med att min tjej skulle komma fem dagar för tidigt när alla andra som jag hör om går över tiden istället. Väskan skulle packas idag.
Jag ropar på L som plockar fram frukost.
"L! Du måste hjälpa mig packa väskan!"
"Har du inte gjort det?!!!!!"
L hinner knappt avlsuta meningen innan jag hör ett KLAFS som bara ljudet av ett tappat fullt filpaket kan ge.
L kommer få en hjärtinfarkt innan vi ens hunnit hemifrån tänker jag och suckar.
Jag torkar mig, hoppar snabbt in i duschen och klär på mig rena kläder och börjar packa min väska.
04.45
Väskan är färdigpackad. Jag går till köket för att äntligen äta det lilla som blev kvar av min fil. Jag ska bara gå till badrummet och hämta min sminkväska (ett underbart tips jag fick av mins kära xtrasyster Lena).
Veckor, eller månader innan har jag kännt av förvärkar. Men mina förvärkar var inget emot det här.
Det trycker på så det nästan svartnar framför ögonen, en snabb ilsken mensvärk av värsta sort. Jag var verkligen inte beredd.
Jag blundar och lyckas hålla tag i handfatet.
Minns inte om jag lyckas ropa på L, men han kommer ilandes och är direkt där och håller i mig så jag inte trillar.
Borta.
L hjälper mig till köket, jag börjar äta.
"Du ser vit ut Hanna"
"Gör jag?"
"Ja."
Det var det enda L sa på flera minuter, han vet att det sista han ska göra är att prata med mig när jag får ont.
05.05
Resan till förlossningen var ett äventyr.
Kör försiktigt mumlades, sades vänligt, sas med lite högre ton, gallskreks det under den dryga kilometern till förlossningen.
När vi väl ska parkera väljer L att ta parkeringen nästan längst bort och lägga i parkeringspengar. Vart tog stressen vägen nu då?
L har klockat mig. En värk var tredje minut sen den första i badrummet.
Jag känner det själv, det är nära nu.
Påvägen från parkeringen till förlossningen kommer mer vatten.
Men seriöst! Hur mycket finns det där inne?!
Jag går som Charlie Chaplin, nervositeten kommer och jag hanterar det hela med att nervöst skratta oavbrutet.
Vi ringer på för huvudentrén är inte öppen än.
Efter bara några sekunder kommer en sköterska och hjälper oss in i hissen.
I hissen känner jag att det är mer vatten på gång, jag kniper igen allt jag kan.
Innan vi hunnit upp börjar jag frysa. jag huttrar verkligen, skakar tänder.
05.10
Jag hamnar i ett tillfälligt förlossningsrum som fungerar som undersökningsrum.
Sköterskan ber mig ta av kläderna och L hjälper mig till britsen.
L.
Likblek, svart under ögonen och håret fortfarande på ända. Men han har lyckats byta om.
När hann han det? jag kanske är tillsammans med stålmannen ändå.
Hon föklarar proceduren och berättar att hon ska kolla om det är vattnet som har gått så det inte är slemproppen (no shit scherlock?!) och frågar om jag gjort en gyn.kontroll ngn gång. Jag huttrar fram ett Ja.
Innan hon ens hinner in helt, så kommer nästa vatten.
Jag börjar skratta och ber om ursäkt.
Hon ler och konstaterar att vattnet tydligt visst har gått. (Still. No shit, Scherlock?!)
Nu ska hon bara kolla hur öppen jag är.
Nu börjar det roliga.
Hon tar ut den där grejsimojsen och tittar på mig och säger lugnt.
"mmm.... det ser bra ut. ....Ligg kvar här..."
Hon reser sig upp och går till dörren, innan hon öppnar vänder hon sig om och frågar
"föresten, hur ofta har du värkar?"
"VAR TREDJE MINUT!" säger L högre än brukligt. Det var förövrig det enda han sa sen hissen då han presenterade sig.
Sköterskan går ut.
Jag ligger lydigt kvar och funderar vad som händer. En värk.
L är snabbt där, men jag ger honom tydligen en blick som visar att han ska hålla sig på avstånd.
En kort stund senare.
Förlossningsdoktorn (?) kommer in i vårat rum och presenterar sig artigt, hon meddelar direkt att hon snart går av sin rond och att det därför troligen inte kommer att bli hon som förlöser mig.
Nähä, tänker jag, vad gör du här då?
Hon frågar om det är okej att hon gör om samma procedur som sköterskan.
Vad ska jag svara?
Hon blir klar mycket snabbare än sköterskan.
Hon tittar på både mig och L.
"Ja, hem ska ni inte. Du får nog inte ens byta rum."
???
"Ditt vatten har, som du märkt, gått, men du är också öppen halvägs, fem komma två centimeter."
Jag hinner inte förstå innan den hittills värsta värken kommer.
Doktorn tar min hand och påminner mig att andas. Jag känner Ls hökögon trots att jag blundar.
När värken försvinner och jag öppnar ögonen igen så fortsätter doktorn lite småironiskt
"...och så har du regelbundna kraftiga värkar också.... Det här kommer nog gå fort."
Hon hjälper mig att sätta mig upp och visar mig runt i rummet.
Sedan går hon.
Jag gläds över att jag fått ett rum med badkar för det ville jag ha.
Jag ber L ge mig min mobil och gå ut med min grav.journal och mitt persolnliga brev.
Tiden ensam.
Jag skickar mamma ett långt mess om saker jag behöver. choklad, frukt, kaffe till L, hennes bärbara cdspelare....
Sedan sätter jag mig upp i min säng. jag sätter mig i skräddarställning, något jag trots min gigantmage fortfarande kunde göra.
Jag blundar, ber till Gud, peppar mig själv, lägger händerna på magen och pratar med min bebis. Vi gör ett deal, om hon sköter sig nu så kan hon få körkortet när hon blir 18.
Tiden ensam var nödvändig, och jag är glad att jag fick den. Jag hann samla mig och fokusera.
Sanningen är väl att jag var mer nervös för L än för själva förlossningen.
L kommer tillbaks, vi sitter och pratar och sköterskor tittar till oss med jämna mellanrum, värkarna gör regelbundna besök.
Mamma kommer
Att mamma skulle vara med på min förlossning var självklart redan från början.
Vi har varit med om så mycket och hon känner mig bäst.
En av hennes blickar och jag fattar vinken direkt. Mödrar och döttrar har nog någon form av telepati oavsett blodsband eller ej.
Och är det nån som vet hur man hanterar smärta så är det hon.
Bara tanken på att mamma skulle vara med och hjälpa mig genom förlossningen gjorde mig lugn månader i förväg.
Hon kommer in. Hon ser nyfiken ut och ger mig och L en kram.
Jag tror att hon förstod min oro över L direkt när hon klev in i rummet för hon ber L slå sig ner och gör det den bästa svärmodern kan göra för sin svärson; servera kaffe och macka.
Vi pratar, äter och jag berättar om morgonen.
En värk. Värkarna kommer inte lika ofta nu, men de känns.
Min mor analyserar läget direkt, hon säger inget och låter mig vara tills värken är över. Då tar hon min hand och frågar om det gjorde ont.
L blir också lugn av min mammas närvaro. För första gången så sitter han ner i fotäljen mer än två sekunder.
Knark (eller bedövningsmedel)
I mitt brev har jag bla skrivit att jag INTE ville ha någon epidural (ryggmärgsbedövning), jag vill bada, använda TENS (inte samtidigt dock) och ha lustgas.
En sköterska kommer in och visar hur badkaret fungerar och tar fram TENSapparaten, den ska jag styra själv, precis när jag känner att en värk är påväg så ska jag ge mig lite "stötar", så starka som jag själv vill.
Jag förklarar att jag vill bada först.
Mamma hjälper mig till badkaret. Vi fyller på vatten och jag kliver i.
Det är första gången på mycket länge som min mor ser mig naken. Jag minns att jag tänkte att det var lustigt att det krävdes att jag var höggragvid och skulle förlösas snart för att det skulle hända. Märkligt. Men det kändes inte konstigt, hon är ju min mor.
Det varma vattnet får mig att slappna av. Men värkarna kommer tätare igen.
Under min badstund får jag flera värkar. Jag stönar och kvider.
Mamma håller mig i handen och torkar svett och lägger störande hårtesar bakom mitt öra.
Mitt under allt hör vi ett helt opassande, men inte för oss främmande ljud från rummet.
Mamma går ut och kollar.
L har somnat i fotäljen och han snarkar.
Som sagt, tur att min mor var med.
Jag får hjälp att klä på mig.
Det var längesen en värk, så vi går en runda i korridoren.
Någongång åt vi mat också, men jag minns inte när. Jag minns att vi under måltiden träffade andra plågade kvinnor och att jag hörde ljud från ett rum som gjorde att jag ville vända hem och gömma mig ett tag.
Kräk
Jag avskyr att kräkas, och även nu.
Nu har det gått några timmar och det som skulle gått så fort börjar kännas som en evighet.
En ny doktor, och vad det visade sig, också den som kommer att förlösa mig gör entré. Hon är totalt annorlunda från den förra doktorn. Hon är kaxig, lite bitchig, pratar fort, ironisk och formell. Jag gillar henne direkt.
Hon gör en undersökning till och konstaterar att jag har öppnat mig helt, men att jag inte får börja krysta än även fast det känns som att jag ska göra det, för den sista litta tappen längst in har inte gått sönder än, och den måste gå sönder annars kan det vara farligt för både mig och bebben.
Jag fattar ingenting, det har INGEN pratat om och det har jag ALDRIG läst om någonstans.
Men det är väl bara att lyda tänker jag. Det visade sig att det skulle vara enklare sagt än gjort.
- Värkarna kommer tätare. Hela mitt jag, min genetik, allt, skriker att det är dags att krysta. Men doktorn manar på att jag inte ska. Jag ska alltås arbeta mot min egen kropp?
När värkarna kommer så är jag på gång att krysta, men hejdar mig. Det är en kamp. Det hela känns bisarrt och overkligt.
Värkarna är så starka och gör så ont, de tar musten ur mig.
En sköterska frågar om det inte är dags att introducera lustgasen nu.
Jag tänker på min kära xtrasyster som slet ut lustgasen ur väggen under någon av hennes tre förlossningar. Den måste vara bra tänker jag. Nu börjar det att göra för ont för att ens TENSen ska klara av det ensam känner jag och tackar vänligt ja till lustgas.
Hon visar mig, L och Mamma hur jag ska göra.
Inte så svårt tänker jag, men det tog iaf någon timme innan jag fattade grejen med hur man skulle andas in.
När jag väl förstod att det var djupa andetag som gällde blev jag yr direkt. Det kändes som en konstig variant av en pangfylla. Jag vill kräkas. Både L och Mamma fattar vinken direkt. Sköterskan som har superkoll har sedan länge lagt fram kräkpåsar.
Jag vet inte hur mycket som kom upp, men det kändes som att frukosten från i förrgår också kom med.
Jag blir helt slut.
Och troligen var det denna magtömning som tog min sista ork för sen blir allt en dimma.
High
Jag skojar inte när jag säger att jag inte minns ett jota under de här timmarna.
Värkarna kom och gjorde förbannat ont, lustgasen var min frälsning.
Jag tror jag skulle gå och kissa och kände mig hög som ett hus och fick hjälp av sköterksa och L.
Jag minns att jag känner hur all min energi, den sista jag har försvinner. Då blir jag rädd. På riktigt rädd, men jag var för orkeslös för att ens bli rädd. Jag låg där som ett kolli och gjorde märkliga gester till mamma och L. Lustgasen orkade jag inte hålla i själv längre, jag var konstant törstig men händerna orkade inte hålla i plastmuggen ens. Om jag inte minns helt fel så gav mamma mig lustgas och L vatten. Och L sprang som en jojo med vetekuddar som jag inte minns om de hjälpte.
Mitt i allt kommer doktorn in och gör en kontroll.
Hon tar av mig kläderna och säger att det är dags nu.
Dags för vad? minns jag att jag tänker.
Hon förklarar att vid nästa värk så ska jag krysta.
Hur då? tänker jag. Jag orkar inte ens dricka själv. Men jag är för trött för att prata.
Svimmade jag?
Här minns jag inget, det är helt svart. Somnade jag eller svimmade jag eller var jag för hög av all lustgas? Jag vet inte. Men jag vaknar till litegrann när någon fipplar med min arm.
Jag har fått en kanyl i armen, i den får jag ett värkstimulerande medel som ska få mig att orka slutföra mitt uppdrag.
Vet inte hur lång tid det tar, men helt plötsligt får jag kraft igen.
Jag förstår läget. Nu är det dags.
Jag krystar, det händer inget.
Doktorn ber mig att vända mig så jag håller om sängryggen istället.
Det är en pers att vända mig om, jag var inte så stark som jag trodde.
Det gör ont i hela kroppen coh jag känner mig skakig.
Jag ställer mig som hon ber mig. Jag får panik. Och det här är det läskigaste som hänt mig.
Jag tappar kontrollen, totalt! Jag kan inte stå såhär! Jag blir bokstavligt talat livrädd.
Så jag får sätta mig som förut igen.
Obeskrivliga minuter
Så kommer en värk. Jag ska krysta. Men har glömt hur man gör.
Doktorn tröstar och förklarar.
Nästa värk går bättre.
Det gör så helvetiskt ont!
Jag håller på att tappa kontrollen, doktorn märker det och ber mig att ta några djupa lustgasandetag.
Det är vi nu. Jag och lustgasen.
När jag har andats klart känner jag mig redo.
Jag tar i.
Slappnar av, väntar på nästa värk.
Tar i
Så fortsätter det ett, enligt klockan litet tag, men det kändes som femton dygn.
I en värk skriker jag, sådär läskigt högt tror jag för jag minns att L backar två steg bakåt.
Det var ett sånt där skrik som man ser på TV som man tror ska hjälpa och vara meningen.
"MAAAAAAAMMMMAAAAA!!!!!!" (alltid när jag får väldigt ont eller blir mycket rädd ropar jag Mamma, jag kommer nog alltid att göra det)
Responsen på mitt skrik är blandad. L står två steg bak, mamma vyssjar, baddar och ser för första gången på hela dagen lite orolig ut. Hon tycker inte om att se mig ha ont, även fast det är för en god sak, och nu kan hon inte hålla det osynligt för mig längre. Doktorn ber mig artigt men bestämt att hålla käften istället, att skrika sådär hjälper ingen och slösar bara bort min energi som jag ändå har lite av,
Jag kommer av mkig totalt.
...
Helt plötsligt efter ett par mycket kraftiga krystningar och när jag klagat över att jag inte orkar mer så ber doktorn mig att känna efter.
Jag tar ner handen mellan mina ben och känner något klibbigt, hårt, runt, varmt och... hårigt?
Min dotter?!
Genast får jag energi! Jag blir totalt klarvaken.
Nu ska hon ut!
Hon är ju jättenära nu!
Det känns som en boxningsmatch, klockan ringer och ställningen är lika. Alla nerver på helspänn. NU gäller det. Allt eller inget!
Två, tre krystningar.
Jag tar i. Två, tre krystningar.
Doktorn och mamma manar på mig som att jag skulle vara en travhäst. Det är bara piskan som fattas. Men den behövdes inte, jag hade obarmhärtigt (Gud! Seriöst, hur tänkte du egentligen?!) sjukt ont ändå.
Jag krystar och vill skrika sådär igen, men kommer på mig i sista sekund. Istället håller jag på att svära. Och inte en liten ramsa. Men precis när jag sagt halva första ordet kommer jag på att mamma är fem centimeter bredvid. Så pass vaken är jag nu att jag hinner tänka på vett och etikett och moral å sånt. Inte svära när mamma hör.
Men mamma har redan hört vad som är påväg ur mig och säger att jag får svära.
Om jag gjorde det minns jag inte.
Sista sekunderna
Doktorn säger att när nästa värk kommer så är det sista krystningen.
Jag tar två djupa, ber snabbt som stryk till Gud, samlar mig, tänker på gravidyogan, profylaxandning och övertalar mig om att jag inte kommer att dö.
Så kommer den sista värken.
Nu gäller det....
....
Det bränner till. Jag får blod och järnsmak i munnen.
Det känns som en blandning av att landa fel på ramen på en killcykel (fast tusen ggr värre!), slå tån i bordsbenet (fast tusen ggr värre!), slå upp handen i värmeelementet i ugnen (fast tusen ggr värre!) och som en för oss som vet hur det känns att ha obarmhärtig (återigen, Gud, hur tänkte du?!) mensvärk (fast tusen ggr värre!)
Jag tror att jag ska gå sönder hela vägen. Hur jag någonsinn ska läka är obegripligt.
Så hörs det ett SCHLOOFF. Den ohyggliga obeskrivbara värken är över. Kvar är bara brännandet. Men det spelar inte någon roll längre.
Det gick så fort!
Från ett SCHLOFF till ett litet men högt babyskrik.
Jag blir om möjligt ännu mer klarvaken.
Jag måste blinka ett par gånger. jag känner mig stum
Är jag klar nu?! Är vi klara nu?! Är hon här nu?!
Jag får min klibbiga dotter på bröstet direkt. Hon är kladdig som sockervadd av allt sekret och blod och kolijox. Hon gråter och aldrig har jag varit så tacksam att höra ett babyskrik.
Hon är varm och luktar starkt. Syrligt.
Klockan är 19.35
Doktorn frågar om L vill klippa navelsträngen. Det vill han.
När jag senare frågade hur det kändes förklarade han stolt att det var mäktigt och mjukt.
Världen blir suddig.
Det är jag och min dotter.
Hon blir tagen ifrån mig för att bli lite rentorkad, själv ska jag krysta ännu en gång.
Men det här minns jag knappt, för jag tänkte nog bara på min lilla dotter.
Hursomhelst ska moderkakan ut, och hel ska den vara.
Jag lyckas på första försöket och ut kommer en konstig säck som doktorn och mamma tycker är vacker och säger att den ser ut som ett träd, livets träd.
Jag och L tittar äcklat häpet på säcken. Vi lyckades inte se något vackert alls... och träd kan jag fotfarande inte se på utan att tänka på den där säcken som varit min dotters hem i nästan 40 veckor.
Jag ska amma min tjej för första gången. Hon letar instinktivt till mitt bröst, hon bökar sig fram som en liten gris. Det var starkt att se hur hon med hjälp av luktseendet tog sig fram till mitt bröst. Hon lyckas äta litegrann. Mjölk har funnits i flera månader.
Sen blir allt mörkt igen.
Trött.
Såfort min tjej har hittat sig till rätta vid mitt bröst går det upp för mig.
Jag har blivit mamma!
Jag gråter inte, jag skrattar inte. Jag känner mig bara så väldigt trött. Jag får en puss av mamma och en kyss av L. Kort tas. Det pratas. Jag bryr mig inte om något, jag vill bara ta min dotter och sova. Jag äslakr henne och har en ny känsla inombords, men jag vill bara sova.
Men först ska jag kissa och duscha.
Och innan det, sys.
Sex stygn och jag kunde dödat människan. Här har man redan blivit torterad och så kommer doktorn med nål och tråd. Olidligt ont gjorde det och jag bad henne att sluta flera gånger tror jag.
Att kissa var ännu värre, det sved så jag blev tårögd.
I duschen blev jag vimmelkantig och illamående. Fruktansvärt yr, men jag lyckas att inte svimma, men det var nära. När vattnet träffar mig där nere gör det sjukt ont men det är skönt att bli ren.
BB
Så får jag hjälp med påklädnig och jag sätts i en rullstol tillsammans med min tjej. Mamma säger hejdå och lämnar den nya familjen ifred. Jag minns att jag saknade hennes sällskap såfort hon gick.
Sköterskan skjutsar oss till hissen. Jag tackar min doktor hejdå och vi lämnar förlossningen bakom oss för att besöka en ny plats. BB.
Skrivet med hjälp av Hannas goda minne, dagboks- och mobilanteckningar samt journal och berättelser från mamma och L.
Jag och L vaknar upp samtidigt, av ingen till synes anledning alls. Helt plötsligt känns det varmt, som att jag kissat på mig lite... har vattnet gått eller är jag kanske inte lite kissenödig? Hon trycker ju på på blåsan ganska bra nu
Går och kissar; går och lägger mig igen. Försöker somna om.
04.15
Ska bara vända mig om, lägga mig tillrätta. Det blir extremt varmt och mycket av något blött rinner. Det känns som när man kissar på sig, fast nu var jag mycket medveten om att det här inte var något kiss. Vattnet har gått!
Jag formligen flyger upp, hoppar upp på sängen, försöker hålla ihop benen samtidigt och inte tappa min 96 kg tunga balans.
Lyckas ta mig ner på golvet vid sängkanten. Nu kan jag inte hålla inne längre. Impulsmässigt så ställer jag mig med benen isär, sådär som man gjorde när man var liten och skulle kissa i skogen.
Det bokstavligen forsar ur vatten. Precis sådär som i film, just så som alla säger att det faktiskt inte händer.
L sitter klarvaken upp i sängen och tittar på detta fenomen med stora ögon. Håret står på ända.
Jag minns inte vad vi sa till varandra.
Jag kommer ihåg att han hjälpte mig iväg till toaletten, pölen med fostervatten blev kvar, orörd och oupptorkad, det kändes inte som prio 1 just då.
Jag hinner knappt sätta mig på toaletten innan nästa flod av vatten kommer. hur mycket simmar bebisen runt i egentligen?
L är snabbt framme med mobilen. Jag ringer först och väcker mamma som genast fattar läget, hon låter otroligt lugn, det gör mig lugn. Jag önskar att hon pratade m L istället.
Under följande mening hinner han få fler tuppar än vad jag tror att han fick under hela sitt målbrott.
"Du måste ringa BB! NU! Barnmorskan sa ju det!"
Jag känner mig kolugn. barnmorskan har sagt att man ska ringa förlossningen för att meddela att vattnet gått, då vill de göra en kontroll för att kolla om man har öppnat sig något och att allt ser bra ut, många får åka hem sen om inte värkarna sätter fart ordentligt.
Jag vill inte åka till förlossningen för att sedan åka hem sen igen.
Detta berättar jag för förlossningssköterskan på andra sidan luren. Hon svarar att jag ska ta det lugnt, äta en ordentlig frukost, packa väskan och ta mig hit när jag är klar.
Packa väskan?! Det skulle vi ju göra idag!
Tanken slår mig plötsligt. Brevet till förlossningen är klar, men inte väskan. Jag hade inte räknat med att min tjej skulle komma fem dagar för tidigt när alla andra som jag hör om går över tiden istället. Väskan skulle packas idag.
Jag ropar på L som plockar fram frukost.
"L! Du måste hjälpa mig packa väskan!"
"Har du inte gjort det?!!!!!"
L hinner knappt avlsuta meningen innan jag hör ett KLAFS som bara ljudet av ett tappat fullt filpaket kan ge.
L kommer få en hjärtinfarkt innan vi ens hunnit hemifrån tänker jag och suckar.
Jag torkar mig, hoppar snabbt in i duschen och klär på mig rena kläder och börjar packa min väska.
04.45
Väskan är färdigpackad. Jag går till köket för att äntligen äta det lilla som blev kvar av min fil. Jag ska bara gå till badrummet och hämta min sminkväska (ett underbart tips jag fick av mins kära xtrasyster Lena).
Veckor, eller månader innan har jag kännt av förvärkar. Men mina förvärkar var inget emot det här.
Det trycker på så det nästan svartnar framför ögonen, en snabb ilsken mensvärk av värsta sort. Jag var verkligen inte beredd.
Jag blundar och lyckas hålla tag i handfatet.
Minns inte om jag lyckas ropa på L, men han kommer ilandes och är direkt där och håller i mig så jag inte trillar.
Borta.
L hjälper mig till köket, jag börjar äta.
"Du ser vit ut Hanna"
"Gör jag?"
"Ja."
Det var det enda L sa på flera minuter, han vet att det sista han ska göra är att prata med mig när jag får ont.
05.05
Resan till förlossningen var ett äventyr.
Kör försiktigt mumlades, sades vänligt, sas med lite högre ton, gallskreks det under den dryga kilometern till förlossningen.
När vi väl ska parkera väljer L att ta parkeringen nästan längst bort och lägga i parkeringspengar. Vart tog stressen vägen nu då?
L har klockat mig. En värk var tredje minut sen den första i badrummet.
Jag känner det själv, det är nära nu.
Påvägen från parkeringen till förlossningen kommer mer vatten.
Men seriöst! Hur mycket finns det där inne?!
Jag går som Charlie Chaplin, nervositeten kommer och jag hanterar det hela med att nervöst skratta oavbrutet.
Vi ringer på för huvudentrén är inte öppen än.
Efter bara några sekunder kommer en sköterska och hjälper oss in i hissen.
I hissen känner jag att det är mer vatten på gång, jag kniper igen allt jag kan.
Innan vi hunnit upp börjar jag frysa. jag huttrar verkligen, skakar tänder.
05.10
Jag hamnar i ett tillfälligt förlossningsrum som fungerar som undersökningsrum.
Sköterskan ber mig ta av kläderna och L hjälper mig till britsen.
L.
Likblek, svart under ögonen och håret fortfarande på ända. Men han har lyckats byta om.
När hann han det? jag kanske är tillsammans med stålmannen ändå.
Hon föklarar proceduren och berättar att hon ska kolla om det är vattnet som har gått så det inte är slemproppen (no shit scherlock?!) och frågar om jag gjort en gyn.kontroll ngn gång. Jag huttrar fram ett Ja.
Innan hon ens hinner in helt, så kommer nästa vatten.
Jag börjar skratta och ber om ursäkt.
Hon ler och konstaterar att vattnet tydligt visst har gått. (Still. No shit, Scherlock?!)
Nu ska hon bara kolla hur öppen jag är.
Nu börjar det roliga.
Hon tar ut den där grejsimojsen och tittar på mig och säger lugnt.
"mmm.... det ser bra ut. ....Ligg kvar här..."
Hon reser sig upp och går till dörren, innan hon öppnar vänder hon sig om och frågar
"föresten, hur ofta har du värkar?"
"VAR TREDJE MINUT!" säger L högre än brukligt. Det var förövrig det enda han sa sen hissen då han presenterade sig.
Sköterskan går ut.
Jag ligger lydigt kvar och funderar vad som händer. En värk.
L är snabbt där, men jag ger honom tydligen en blick som visar att han ska hålla sig på avstånd.
En kort stund senare.
Förlossningsdoktorn (?) kommer in i vårat rum och presenterar sig artigt, hon meddelar direkt att hon snart går av sin rond och att det därför troligen inte kommer att bli hon som förlöser mig.
Nähä, tänker jag, vad gör du här då?
Hon frågar om det är okej att hon gör om samma procedur som sköterskan.
Vad ska jag svara?
Hon blir klar mycket snabbare än sköterskan.
Hon tittar på både mig och L.
"Ja, hem ska ni inte. Du får nog inte ens byta rum."
???
"Ditt vatten har, som du märkt, gått, men du är också öppen halvägs, fem komma två centimeter."
Jag hinner inte förstå innan den hittills värsta värken kommer.
Doktorn tar min hand och påminner mig att andas. Jag känner Ls hökögon trots att jag blundar.
När värken försvinner och jag öppnar ögonen igen så fortsätter doktorn lite småironiskt
"...och så har du regelbundna kraftiga värkar också.... Det här kommer nog gå fort."
Hon hjälper mig att sätta mig upp och visar mig runt i rummet.
Sedan går hon.
Jag gläds över att jag fått ett rum med badkar för det ville jag ha.
Jag ber L ge mig min mobil och gå ut med min grav.journal och mitt persolnliga brev.
Tiden ensam.
Jag skickar mamma ett långt mess om saker jag behöver. choklad, frukt, kaffe till L, hennes bärbara cdspelare....
Sedan sätter jag mig upp i min säng. jag sätter mig i skräddarställning, något jag trots min gigantmage fortfarande kunde göra.
Jag blundar, ber till Gud, peppar mig själv, lägger händerna på magen och pratar med min bebis. Vi gör ett deal, om hon sköter sig nu så kan hon få körkortet när hon blir 18.
Tiden ensam var nödvändig, och jag är glad att jag fick den. Jag hann samla mig och fokusera.
Sanningen är väl att jag var mer nervös för L än för själva förlossningen.
L kommer tillbaks, vi sitter och pratar och sköterskor tittar till oss med jämna mellanrum, värkarna gör regelbundna besök.
Mamma kommer
Att mamma skulle vara med på min förlossning var självklart redan från början.
Vi har varit med om så mycket och hon känner mig bäst.
En av hennes blickar och jag fattar vinken direkt. Mödrar och döttrar har nog någon form av telepati oavsett blodsband eller ej.
Och är det nån som vet hur man hanterar smärta så är det hon.
Bara tanken på att mamma skulle vara med och hjälpa mig genom förlossningen gjorde mig lugn månader i förväg.
Hon kommer in. Hon ser nyfiken ut och ger mig och L en kram.
Jag tror att hon förstod min oro över L direkt när hon klev in i rummet för hon ber L slå sig ner och gör det den bästa svärmodern kan göra för sin svärson; servera kaffe och macka.
Vi pratar, äter och jag berättar om morgonen.
En värk. Värkarna kommer inte lika ofta nu, men de känns.
Min mor analyserar läget direkt, hon säger inget och låter mig vara tills värken är över. Då tar hon min hand och frågar om det gjorde ont.
L blir också lugn av min mammas närvaro. För första gången så sitter han ner i fotäljen mer än två sekunder.
Knark (eller bedövningsmedel)
I mitt brev har jag bla skrivit att jag INTE ville ha någon epidural (ryggmärgsbedövning), jag vill bada, använda TENS (inte samtidigt dock) och ha lustgas.
En sköterska kommer in och visar hur badkaret fungerar och tar fram TENSapparaten, den ska jag styra själv, precis när jag känner att en värk är påväg så ska jag ge mig lite "stötar", så starka som jag själv vill.
Jag förklarar att jag vill bada först.
Mamma hjälper mig till badkaret. Vi fyller på vatten och jag kliver i.
Det är första gången på mycket länge som min mor ser mig naken. Jag minns att jag tänkte att det var lustigt att det krävdes att jag var höggragvid och skulle förlösas snart för att det skulle hända. Märkligt. Men det kändes inte konstigt, hon är ju min mor.
Det varma vattnet får mig att slappna av. Men värkarna kommer tätare igen.
Under min badstund får jag flera värkar. Jag stönar och kvider.
Mamma håller mig i handen och torkar svett och lägger störande hårtesar bakom mitt öra.
Mitt under allt hör vi ett helt opassande, men inte för oss främmande ljud från rummet.
Mamma går ut och kollar.
L har somnat i fotäljen och han snarkar.
Som sagt, tur att min mor var med.
Jag får hjälp att klä på mig.
Det var längesen en värk, så vi går en runda i korridoren.
Någongång åt vi mat också, men jag minns inte när. Jag minns att vi under måltiden träffade andra plågade kvinnor och att jag hörde ljud från ett rum som gjorde att jag ville vända hem och gömma mig ett tag.
Kräk
Jag avskyr att kräkas, och även nu.
Nu har det gått några timmar och det som skulle gått så fort börjar kännas som en evighet.
En ny doktor, och vad det visade sig, också den som kommer att förlösa mig gör entré. Hon är totalt annorlunda från den förra doktorn. Hon är kaxig, lite bitchig, pratar fort, ironisk och formell. Jag gillar henne direkt.
Hon gör en undersökning till och konstaterar att jag har öppnat mig helt, men att jag inte får börja krysta än även fast det känns som att jag ska göra det, för den sista litta tappen längst in har inte gått sönder än, och den måste gå sönder annars kan det vara farligt för både mig och bebben.
Jag fattar ingenting, det har INGEN pratat om och det har jag ALDRIG läst om någonstans.
Men det är väl bara att lyda tänker jag. Det visade sig att det skulle vara enklare sagt än gjort.
- Värkarna kommer tätare. Hela mitt jag, min genetik, allt, skriker att det är dags att krysta. Men doktorn manar på att jag inte ska. Jag ska alltås arbeta mot min egen kropp?
När värkarna kommer så är jag på gång att krysta, men hejdar mig. Det är en kamp. Det hela känns bisarrt och overkligt.
Värkarna är så starka och gör så ont, de tar musten ur mig.
En sköterska frågar om det inte är dags att introducera lustgasen nu.
Jag tänker på min kära xtrasyster som slet ut lustgasen ur väggen under någon av hennes tre förlossningar. Den måste vara bra tänker jag. Nu börjar det att göra för ont för att ens TENSen ska klara av det ensam känner jag och tackar vänligt ja till lustgas.
Hon visar mig, L och Mamma hur jag ska göra.
Inte så svårt tänker jag, men det tog iaf någon timme innan jag fattade grejen med hur man skulle andas in.
När jag väl förstod att det var djupa andetag som gällde blev jag yr direkt. Det kändes som en konstig variant av en pangfylla. Jag vill kräkas. Både L och Mamma fattar vinken direkt. Sköterskan som har superkoll har sedan länge lagt fram kräkpåsar.
Jag vet inte hur mycket som kom upp, men det kändes som att frukosten från i förrgår också kom med.
Jag blir helt slut.
Och troligen var det denna magtömning som tog min sista ork för sen blir allt en dimma.
High
Jag skojar inte när jag säger att jag inte minns ett jota under de här timmarna.
Värkarna kom och gjorde förbannat ont, lustgasen var min frälsning.
Jag tror jag skulle gå och kissa och kände mig hög som ett hus och fick hjälp av sköterksa och L.
Jag minns att jag känner hur all min energi, den sista jag har försvinner. Då blir jag rädd. På riktigt rädd, men jag var för orkeslös för att ens bli rädd. Jag låg där som ett kolli och gjorde märkliga gester till mamma och L. Lustgasen orkade jag inte hålla i själv längre, jag var konstant törstig men händerna orkade inte hålla i plastmuggen ens. Om jag inte minns helt fel så gav mamma mig lustgas och L vatten. Och L sprang som en jojo med vetekuddar som jag inte minns om de hjälpte.
Mitt i allt kommer doktorn in och gör en kontroll.
Hon tar av mig kläderna och säger att det är dags nu.
Dags för vad? minns jag att jag tänker.
Hon förklarar att vid nästa värk så ska jag krysta.
Hur då? tänker jag. Jag orkar inte ens dricka själv. Men jag är för trött för att prata.
Svimmade jag?
Här minns jag inget, det är helt svart. Somnade jag eller svimmade jag eller var jag för hög av all lustgas? Jag vet inte. Men jag vaknar till litegrann när någon fipplar med min arm.
Jag har fått en kanyl i armen, i den får jag ett värkstimulerande medel som ska få mig att orka slutföra mitt uppdrag.
Vet inte hur lång tid det tar, men helt plötsligt får jag kraft igen.
Jag förstår läget. Nu är det dags.
Jag krystar, det händer inget.
Doktorn ber mig att vända mig så jag håller om sängryggen istället.
Det är en pers att vända mig om, jag var inte så stark som jag trodde.
Det gör ont i hela kroppen coh jag känner mig skakig.
Jag ställer mig som hon ber mig. Jag får panik. Och det här är det läskigaste som hänt mig.
Jag tappar kontrollen, totalt! Jag kan inte stå såhär! Jag blir bokstavligt talat livrädd.
Så jag får sätta mig som förut igen.
Obeskrivliga minuter
Så kommer en värk. Jag ska krysta. Men har glömt hur man gör.
Doktorn tröstar och förklarar.
Nästa värk går bättre.
Det gör så helvetiskt ont!
Jag håller på att tappa kontrollen, doktorn märker det och ber mig att ta några djupa lustgasandetag.
Det är vi nu. Jag och lustgasen.
När jag har andats klart känner jag mig redo.
Jag tar i.
Slappnar av, väntar på nästa värk.
Tar i
Så fortsätter det ett, enligt klockan litet tag, men det kändes som femton dygn.
I en värk skriker jag, sådär läskigt högt tror jag för jag minns att L backar två steg bakåt.
Det var ett sånt där skrik som man ser på TV som man tror ska hjälpa och vara meningen.
"MAAAAAAAMMMMAAAAA!!!!!!" (alltid när jag får väldigt ont eller blir mycket rädd ropar jag Mamma, jag kommer nog alltid att göra det)
Responsen på mitt skrik är blandad. L står två steg bak, mamma vyssjar, baddar och ser för första gången på hela dagen lite orolig ut. Hon tycker inte om att se mig ha ont, även fast det är för en god sak, och nu kan hon inte hålla det osynligt för mig längre. Doktorn ber mig artigt men bestämt att hålla käften istället, att skrika sådär hjälper ingen och slösar bara bort min energi som jag ändå har lite av,
Jag kommer av mkig totalt.
...
Helt plötsligt efter ett par mycket kraftiga krystningar och när jag klagat över att jag inte orkar mer så ber doktorn mig att känna efter.
Jag tar ner handen mellan mina ben och känner något klibbigt, hårt, runt, varmt och... hårigt?
Min dotter?!
Genast får jag energi! Jag blir totalt klarvaken.
Nu ska hon ut!
Hon är ju jättenära nu!
Det känns som en boxningsmatch, klockan ringer och ställningen är lika. Alla nerver på helspänn. NU gäller det. Allt eller inget!
Två, tre krystningar.
Jag tar i. Två, tre krystningar.
Doktorn och mamma manar på mig som att jag skulle vara en travhäst. Det är bara piskan som fattas. Men den behövdes inte, jag hade obarmhärtigt (Gud! Seriöst, hur tänkte du egentligen?!) sjukt ont ändå.
Jag krystar och vill skrika sådär igen, men kommer på mig i sista sekund. Istället håller jag på att svära. Och inte en liten ramsa. Men precis när jag sagt halva första ordet kommer jag på att mamma är fem centimeter bredvid. Så pass vaken är jag nu att jag hinner tänka på vett och etikett och moral å sånt. Inte svära när mamma hör.
Men mamma har redan hört vad som är påväg ur mig och säger att jag får svära.
Om jag gjorde det minns jag inte.
Sista sekunderna
Doktorn säger att när nästa värk kommer så är det sista krystningen.
Jag tar två djupa, ber snabbt som stryk till Gud, samlar mig, tänker på gravidyogan, profylaxandning och övertalar mig om att jag inte kommer att dö.
Så kommer den sista värken.
Nu gäller det....
....
Det bränner till. Jag får blod och järnsmak i munnen.
Det känns som en blandning av att landa fel på ramen på en killcykel (fast tusen ggr värre!), slå tån i bordsbenet (fast tusen ggr värre!), slå upp handen i värmeelementet i ugnen (fast tusen ggr värre!) och som en för oss som vet hur det känns att ha obarmhärtig (återigen, Gud, hur tänkte du?!) mensvärk (fast tusen ggr värre!)
Jag tror att jag ska gå sönder hela vägen. Hur jag någonsinn ska läka är obegripligt.
Så hörs det ett SCHLOOFF. Den ohyggliga obeskrivbara värken är över. Kvar är bara brännandet. Men det spelar inte någon roll längre.
Det gick så fort!
Från ett SCHLOFF till ett litet men högt babyskrik.
Jag blir om möjligt ännu mer klarvaken.
Jag måste blinka ett par gånger. jag känner mig stum
Är jag klar nu?! Är vi klara nu?! Är hon här nu?!
Jag får min klibbiga dotter på bröstet direkt. Hon är kladdig som sockervadd av allt sekret och blod och kolijox. Hon gråter och aldrig har jag varit så tacksam att höra ett babyskrik.
Hon är varm och luktar starkt. Syrligt.
Klockan är 19.35
Doktorn frågar om L vill klippa navelsträngen. Det vill han.
När jag senare frågade hur det kändes förklarade han stolt att det var mäktigt och mjukt.
Världen blir suddig.
Det är jag och min dotter.
Hon blir tagen ifrån mig för att bli lite rentorkad, själv ska jag krysta ännu en gång.
Men det här minns jag knappt, för jag tänkte nog bara på min lilla dotter.
Hursomhelst ska moderkakan ut, och hel ska den vara.
Jag lyckas på första försöket och ut kommer en konstig säck som doktorn och mamma tycker är vacker och säger att den ser ut som ett träd, livets träd.
Jag och L tittar äcklat häpet på säcken. Vi lyckades inte se något vackert alls... och träd kan jag fotfarande inte se på utan att tänka på den där säcken som varit min dotters hem i nästan 40 veckor.
Jag ska amma min tjej för första gången. Hon letar instinktivt till mitt bröst, hon bökar sig fram som en liten gris. Det var starkt att se hur hon med hjälp av luktseendet tog sig fram till mitt bröst. Hon lyckas äta litegrann. Mjölk har funnits i flera månader.
Sen blir allt mörkt igen.
Trött.
Såfort min tjej har hittat sig till rätta vid mitt bröst går det upp för mig.
Jag har blivit mamma!
Jag gråter inte, jag skrattar inte. Jag känner mig bara så väldigt trött. Jag får en puss av mamma och en kyss av L. Kort tas. Det pratas. Jag bryr mig inte om något, jag vill bara ta min dotter och sova. Jag äslakr henne och har en ny känsla inombords, men jag vill bara sova.
Men först ska jag kissa och duscha.
Och innan det, sys.
Sex stygn och jag kunde dödat människan. Här har man redan blivit torterad och så kommer doktorn med nål och tråd. Olidligt ont gjorde det och jag bad henne att sluta flera gånger tror jag.
Att kissa var ännu värre, det sved så jag blev tårögd.
I duschen blev jag vimmelkantig och illamående. Fruktansvärt yr, men jag lyckas att inte svimma, men det var nära. När vattnet träffar mig där nere gör det sjukt ont men det är skönt att bli ren.
BB
Så får jag hjälp med påklädnig och jag sätts i en rullstol tillsammans med min tjej. Mamma säger hejdå och lämnar den nya familjen ifred. Jag minns att jag saknade hennes sällskap såfort hon gick.
Sköterskan skjutsar oss till hissen. Jag tackar min doktor hejdå och vi lämnar förlossningen bakom oss för att besöka en ny plats. BB.
Skrivet med hjälp av Hannas goda minne, dagboks- och mobilanteckningar samt journal och berättelser från mamma och L.
Torsdag E´s födelsedag och inskolning 1
Torsdag 15/1 -09
Idag fyller E ett år!
Bilder från hennes kalas går snart att se på hennes blogg.
Idag började vi även E´s inskolning på dagis. Det har gått toppenbra.
Efter 10 min kröp hon upp och satt sig i sin frökens knä.
Idag fyller E ett år!
Bilder från hennes kalas går snart att se på hennes blogg.
Idag började vi även E´s inskolning på dagis. Det har gått toppenbra.
Efter 10 min kröp hon upp och satt sig i sin frökens knä.
onsdag 7 januari 2009
Grammisgalan
Jag såg på Grammisgalan ikväll.
Jag har egentligen inte något emot alkohol och tar mig gärna ett glas vin till någon god mat och njöt av champagnen under nyår. Däremot tycker jag inte att det är särkilt trevligt att dricka sig så att man blir mer än lite salongsberusad, då har man tappat poängen tycker jag (det är ju det som är poängen menar vissa), därför kan jag förstå de som tar avstånd från allt som har med alkohol att göra.
Ikväll förstod jag ännu mer.
Håkan Hellström var så på lyret att han knappt kunde stå, ännu värre hålla tal. Jag satt och var nervös för att han antingen skule kräkas eller göra något fuffens. En sån där olustig Mr.Bean-pinsamkänsla kröp inom mig.
Anna Ternheim hade druckit så mycket att hon trillade när hon var påväg upp på scenen, hennes tal, eller "otal" rättare sagt var en skräckupplevelse och framförallt oerhört pinsamt.
Artisterna får så mycket gratisdricka att de blir lika förtrollade som barn med en hundring i handen i en godisaffär. Men det var väl just det, artisterna är inga barn! De är dock lika omogna, tydligen. Nu ska jag inte dra alla över en kam, vissa artister var väldigt duktiga.
Som sångaren i In Flames t.ex.
I hans tal så bad han om ursäkt för sist när han skulle hålla tal, då det inte blev något tal för att han hade druckit för mycket gratis dricka. "Men jag har mognat nu" fortsatte han.
Jag tyckte det var klockrent!
För hur tänker dom?
De gör musik, folk lyssnar, kids lyssnar, de blir förebilder, kids ser på grammisgalan, och då får de se sina idoler packade som as. Förebilder in my ass.
Så dåligt tycker jag!
De får väl dricka sig hur packade som helst när de är ute på privata fester; Men på en offentlig tillställning som de dessutom vet är livesänd? Och när de också med all största sannorlikhet ska upp och ta emot ett fint pris?
Nä.
Det hela resulterade i att jag la mig innan grammisgalan var slut, raderade alla mina Ternheim mp3or (några Helsström mp3or har jag ej) och bestämde mig för att aldrig se på grammisgalan igen och skriva ett blogginlägg.
Börjar jag bli gammal?
Jag har egentligen inte något emot alkohol och tar mig gärna ett glas vin till någon god mat och njöt av champagnen under nyår. Däremot tycker jag inte att det är särkilt trevligt att dricka sig så att man blir mer än lite salongsberusad, då har man tappat poängen tycker jag (det är ju det som är poängen menar vissa), därför kan jag förstå de som tar avstånd från allt som har med alkohol att göra.
Ikväll förstod jag ännu mer.
Håkan Hellström var så på lyret att han knappt kunde stå, ännu värre hålla tal. Jag satt och var nervös för att han antingen skule kräkas eller göra något fuffens. En sån där olustig Mr.Bean-pinsamkänsla kröp inom mig.
Anna Ternheim hade druckit så mycket att hon trillade när hon var påväg upp på scenen, hennes tal, eller "otal" rättare sagt var en skräckupplevelse och framförallt oerhört pinsamt.
Artisterna får så mycket gratisdricka att de blir lika förtrollade som barn med en hundring i handen i en godisaffär. Men det var väl just det, artisterna är inga barn! De är dock lika omogna, tydligen. Nu ska jag inte dra alla över en kam, vissa artister var väldigt duktiga.
Som sångaren i In Flames t.ex.
I hans tal så bad han om ursäkt för sist när han skulle hålla tal, då det inte blev något tal för att han hade druckit för mycket gratis dricka. "Men jag har mognat nu" fortsatte han.
Jag tyckte det var klockrent!
För hur tänker dom?
De gör musik, folk lyssnar, kids lyssnar, de blir förebilder, kids ser på grammisgalan, och då får de se sina idoler packade som as. Förebilder in my ass.
Så dåligt tycker jag!
De får väl dricka sig hur packade som helst när de är ute på privata fester; Men på en offentlig tillställning som de dessutom vet är livesänd? Och när de också med all största sannorlikhet ska upp och ta emot ett fint pris?
Nä.
Det hela resulterade i att jag la mig innan grammisgalan var slut, raderade alla mina Ternheim mp3or (några Helsström mp3or har jag ej) och bestämde mig för att aldrig se på grammisgalan igen och skriva ett blogginlägg.
Börjar jag bli gammal?
tisdag 6 januari 2009
jag vet, det skulle jag tänkt på innan.
Jag ber läsaren observera tiden för detta inlägg.
Under de senaste dagarna har jag haft en enorm förkylning. Idag har jag haft 39.7 i feber. Min näsa är svullen som under de sista veckorna med E i magen. Jag är röd och sårig under näsan pga all snytning. Bihålorna värker. Halsen likaså. Jag hostar som en kedjerökare.
Jag mår piss helt enkelt. Men försöker hålla humöret uppe.
Alla som känner mig väl vet att det kan slå totalslint när jag blir arg. När jag blir riktigt förbannad så säger jag saker, gör jag saker som jag kanske kan ångra mig för resten av mitt liv. Jag liksom J.Gardell ångrar mig genast såfort jag öppnat munnen. Men då är det redan försent.
Jag försöker att arbeta på detta, men det är svårt. Adrenalinet pumpar, nävarna knyts, hornen växer, ögonen svartnar, ådran i pannan pumpar, tårarna sprutar.
Men det har hänt något.... Jag har blivit mamma.
Situation:
Sen mitten av december har min älskade dotter haft otroligt svårt att somna, när hon väl somnar vaknar hon med extrema mardrömmar.
De senaste veckorna har varit extrema, kanske beror det extra mycket på julen och allt vad det innebär. Även fast vi har försökt så har vi kommit ur lite ur de annars ganska fasta rutinerna här hemma. L har haft semester och vi har därför inte känt oss tvunga att lägga os vid tio som annars. Lunchen kan ibland ätits vid två,tre. Två tre timmar senare än vanligt.
Att E, liksom jag, är ett rutinbarn märkte vi redan efter några månader. Hon trivs bäst då, mår helt enkelt bäst då.
Det skulle även kunna vara så att tiden då det gick att stoppa ner E i sin säng med en flaska välling eller i bästa fall en napp och hennes ior är förbi. När E var en bebis fungerade det så, väldigt enkelt. Pang så sov hon.
Nu är E en flicka, och väldigt medveten. När pyjamasen är på och vi går in i sovrummet så protesterar hon direkt. Hon vet precis vad som ska hända. Hon spänner sig som en båge och blir vansinnigt ilsken.
Så även ikväll.
I kväll visade E tecken på natttrötthet vid sju. Klockan åtta var gröten uppäten, pyjamasen på. Hon ville inte somna i sin säng så jag la mig bredvid henne i min säng. Hon somnade efter några minuter.
Klockan blev 22, jag skulle hoppa in i duschen. Ett gallskrik, numera blir jag knappt rädd längre, går och hämtar E. Duschen får vänta.
Hon har hunnit ställa sig upp och står och skriker rakt ut men slutar såfort jag visar mig.
Hon är jättetrött.
Försöker lägga henne igen.
Ger nappen. Den spottas ut. Hon tittar på mig med sina trotsiga ögon (vart har hon fått dom ifrån?)
Ger vällingen som L har gjort. Den slängs iväg och E vänder sig om och visar tydligt att hon inte vill sova.
Tar upp E och lägger oss i min säng. Hon blir blixtilsken!
Jag ger inte upp, vi vaggar, vyssar, leker, vyssar igen, sjunger, gosar. Men E vill inte ligga ner, hon vet precis vad hennes mor har för tankar.
Tillslut går vi upp, går omkring i lägenheten. E får vara nere och leka med sina leksaker i sitt rum. Helnöjd unge.
Klockan är 23.40
L och jag byts av, jag hoppar in i duschen, försöker koppla av.
När jag kommer ut så har L och E lagt sig i sängen igen. Eller L ligger, och E kryper omkring.
Vi slår på tvn, hockeyfinalen börjar snart, vi hade bestämt att inte se på den inatt utan istället se på reprisen, men nu är vi ju ändå vakna...
E är helnöjd, men supertrött.
Hon kryper okontrollerat omkring.
Hon dyker in i L's bärbara dator och slår i näsan.
Hon hinner precis snyfta klart innan hon dyker in med huvudet i väggen. Det bidrar till hennes första bula. Mitt på pannan.
Ännu ett gallskrik med en pitch för hundar. Jag tackar Gud för att vi har så vänliga och förstående grannar.
L försöker trösta.
Till sist lugnar hon ner sig. Vi lägger oss igen. ...Nä, vill inte.
Vi börjar om. vaggar, sjunger, nappar, vyssar... nä.
Jag känner frustrationen komma. Pulsen ökar, jag blir tårögd, jag biter mig i tungan och tar fem djupa. Nävarna knyter sig. Jag blundar, försvinner in i min egen värld.
Jag rycks upp av en liten hand som försöker ta mina glasögon.
Där skulle jag ha exploderat.
Men vad gör det för nytta att skrika på en snart ettåring? Dör hellre!
Jag kan ju inte slå henne, det kommer jag aldrig att göra!
Att blanda i lite av L´s konjak i vällingen som det sägs att de gjorde förr, känns inte heller klockrent.
Hon förstår inte. Hon kan inte ta ansvar.
Så jag lugnar ner mig. Pulsen går ner.
Vi lägger oss igen... tiden går.
Jag börjar berätta sagan om Ella guldlock.
Jag känner hur jag bara pratar på, monotont. Jag minns knappt hur berättelsen var.
Helt plötsligt knackar L mig på armen.
Nattens kamp är över.
E sover.
Jag sätter mig upp. Känner hur en hostattack är på väg.
Springer till toaletten, aldrig att jag skulle riskera att väcka min älskade E.
Hostar, hostar lite blod tillochmed.
Kroppen skakar och jag känner mig helt slut!
Då kommer tårarna.
Jag står och snyftar för mig själv.
Lugnar ner mig och känner helt plötsligt en känsla jag aldrig känt förut.
En blandning av adrenalin, feberfrossa, toktrötthet och ändå är jag totalt klarvaken.
Klockan är 02.15
Tar min hostmedecin.
Jag kryper ner bredvid L som ligger och svär pga hockeyns dåliga resultat.
Det är lönlöst.
Jag kan inte somna.
Ögonen är vidöppna.
Jag sätter mig, tar upp datorn.
Att blogga är terapi. Snart kanske jag kan somna....
...
och inte ser det ut som vi vinner finalen heller...
...
...nä, jag är INTE bitter.
...
...
Jag har en otroligt enkel unge, jag blir ständigt påmind om det. Hon säger sällan flaska om det inte är något. Vi har haft tur får vi höra ibland.
Det innebär inte att det inte finns några svåra och tuffa dagar; eller nätter för den delen.
Inatt har det varit en kamp.
Ibland är det starkaste man kan göra att erkänna att man känner sig svag. Som min mor så vist skrev en dag på sin FB, "det är i motvind som drakarna lyfter..... "
Jag försöker att vara ärlig, i det verkliga livet som på min blogg. En del kanske tycker att jag lämnar ut mig för mycket, men det får bli mitt val. Som sagt, bloggen är som terapi.
Och ska jag ha en blogg som handlar om min vardag, om var dag, så kan jag inte bara skriva om alla kalas, tårtor och visa välvalda sötsliskiga kort på en busig dotter. Då måste jag även skriva om den nakna sanningen.
Och den nakna sanningen är, trots att vi blivit välsignade med en lätt kotte, att det finns tuffa dagar ändå.
Dagar då jag får ångest, då jag inte har en aning om vad jag ska göra. I natt hade jag inte den blekaste om vad jag skulle göra för att få en övertrött E att somna. Jag kände mig misslyckad, desperat och slut. Jag funderade ett tag på att ringa och väcka min mor för att få lite coachning, men det fanns; trots min extrema trötthet, lite för mycket stolthet för att göra det.
Och jag vet, det skulle jag tänkt på innan. Men jobbiga nätter och tuffa dagar är värt allt om man får vara mamma till en E. Man får så mycket tillbaka, ett bättre tålamod tillexempel.
Jag behöver inte gå på någon anger management kurs, jag blev mamma istället.
Under de senaste dagarna har jag haft en enorm förkylning. Idag har jag haft 39.7 i feber. Min näsa är svullen som under de sista veckorna med E i magen. Jag är röd och sårig under näsan pga all snytning. Bihålorna värker. Halsen likaså. Jag hostar som en kedjerökare.
Jag mår piss helt enkelt. Men försöker hålla humöret uppe.
Alla som känner mig väl vet att det kan slå totalslint när jag blir arg. När jag blir riktigt förbannad så säger jag saker, gör jag saker som jag kanske kan ångra mig för resten av mitt liv. Jag liksom J.Gardell ångrar mig genast såfort jag öppnat munnen. Men då är det redan försent.
Jag försöker att arbeta på detta, men det är svårt. Adrenalinet pumpar, nävarna knyts, hornen växer, ögonen svartnar, ådran i pannan pumpar, tårarna sprutar.
Men det har hänt något.... Jag har blivit mamma.
Situation:
Sen mitten av december har min älskade dotter haft otroligt svårt att somna, när hon väl somnar vaknar hon med extrema mardrömmar.
De senaste veckorna har varit extrema, kanske beror det extra mycket på julen och allt vad det innebär. Även fast vi har försökt så har vi kommit ur lite ur de annars ganska fasta rutinerna här hemma. L har haft semester och vi har därför inte känt oss tvunga att lägga os vid tio som annars. Lunchen kan ibland ätits vid två,tre. Två tre timmar senare än vanligt.
Att E, liksom jag, är ett rutinbarn märkte vi redan efter några månader. Hon trivs bäst då, mår helt enkelt bäst då.
Det skulle även kunna vara så att tiden då det gick att stoppa ner E i sin säng med en flaska välling eller i bästa fall en napp och hennes ior är förbi. När E var en bebis fungerade det så, väldigt enkelt. Pang så sov hon.
Nu är E en flicka, och väldigt medveten. När pyjamasen är på och vi går in i sovrummet så protesterar hon direkt. Hon vet precis vad som ska hända. Hon spänner sig som en båge och blir vansinnigt ilsken.
Så även ikväll.
I kväll visade E tecken på natttrötthet vid sju. Klockan åtta var gröten uppäten, pyjamasen på. Hon ville inte somna i sin säng så jag la mig bredvid henne i min säng. Hon somnade efter några minuter.
Klockan blev 22, jag skulle hoppa in i duschen. Ett gallskrik, numera blir jag knappt rädd längre, går och hämtar E. Duschen får vänta.
Hon har hunnit ställa sig upp och står och skriker rakt ut men slutar såfort jag visar mig.
Hon är jättetrött.
Försöker lägga henne igen.
Ger nappen. Den spottas ut. Hon tittar på mig med sina trotsiga ögon (vart har hon fått dom ifrån?)
Ger vällingen som L har gjort. Den slängs iväg och E vänder sig om och visar tydligt att hon inte vill sova.
Tar upp E och lägger oss i min säng. Hon blir blixtilsken!
Jag ger inte upp, vi vaggar, vyssar, leker, vyssar igen, sjunger, gosar. Men E vill inte ligga ner, hon vet precis vad hennes mor har för tankar.
Tillslut går vi upp, går omkring i lägenheten. E får vara nere och leka med sina leksaker i sitt rum. Helnöjd unge.
Klockan är 23.40
L och jag byts av, jag hoppar in i duschen, försöker koppla av.
När jag kommer ut så har L och E lagt sig i sängen igen. Eller L ligger, och E kryper omkring.
Vi slår på tvn, hockeyfinalen börjar snart, vi hade bestämt att inte se på den inatt utan istället se på reprisen, men nu är vi ju ändå vakna...
E är helnöjd, men supertrött.
Hon kryper okontrollerat omkring.
Hon dyker in i L's bärbara dator och slår i näsan.
Hon hinner precis snyfta klart innan hon dyker in med huvudet i väggen. Det bidrar till hennes första bula. Mitt på pannan.
Ännu ett gallskrik med en pitch för hundar. Jag tackar Gud för att vi har så vänliga och förstående grannar.
L försöker trösta.
Till sist lugnar hon ner sig. Vi lägger oss igen. ...Nä, vill inte.
Vi börjar om. vaggar, sjunger, nappar, vyssar... nä.
Jag känner frustrationen komma. Pulsen ökar, jag blir tårögd, jag biter mig i tungan och tar fem djupa. Nävarna knyter sig. Jag blundar, försvinner in i min egen värld.
Jag rycks upp av en liten hand som försöker ta mina glasögon.
Där skulle jag ha exploderat.
Men vad gör det för nytta att skrika på en snart ettåring? Dör hellre!
Jag kan ju inte slå henne, det kommer jag aldrig att göra!
Att blanda i lite av L´s konjak i vällingen som det sägs att de gjorde förr, känns inte heller klockrent.
Hon förstår inte. Hon kan inte ta ansvar.
Så jag lugnar ner mig. Pulsen går ner.
Vi lägger oss igen... tiden går.
Jag börjar berätta sagan om Ella guldlock.
Jag känner hur jag bara pratar på, monotont. Jag minns knappt hur berättelsen var.
Helt plötsligt knackar L mig på armen.
Nattens kamp är över.
E sover.
Jag sätter mig upp. Känner hur en hostattack är på väg.
Springer till toaletten, aldrig att jag skulle riskera att väcka min älskade E.
Hostar, hostar lite blod tillochmed.
Kroppen skakar och jag känner mig helt slut!
Då kommer tårarna.
Jag står och snyftar för mig själv.
Lugnar ner mig och känner helt plötsligt en känsla jag aldrig känt förut.
En blandning av adrenalin, feberfrossa, toktrötthet och ändå är jag totalt klarvaken.
Klockan är 02.15
Tar min hostmedecin.
Jag kryper ner bredvid L som ligger och svär pga hockeyns dåliga resultat.
Det är lönlöst.
Jag kan inte somna.
Ögonen är vidöppna.
Jag sätter mig, tar upp datorn.
Att blogga är terapi. Snart kanske jag kan somna....
...
och inte ser det ut som vi vinner finalen heller...
...
...nä, jag är INTE bitter.
...
...
Jag har en otroligt enkel unge, jag blir ständigt påmind om det. Hon säger sällan flaska om det inte är något. Vi har haft tur får vi höra ibland.
Det innebär inte att det inte finns några svåra och tuffa dagar; eller nätter för den delen.
Inatt har det varit en kamp.
Ibland är det starkaste man kan göra att erkänna att man känner sig svag. Som min mor så vist skrev en dag på sin FB, "det är i motvind som drakarna lyfter..... "
Jag försöker att vara ärlig, i det verkliga livet som på min blogg. En del kanske tycker att jag lämnar ut mig för mycket, men det får bli mitt val. Som sagt, bloggen är som terapi.
Och ska jag ha en blogg som handlar om min vardag, om var dag, så kan jag inte bara skriva om alla kalas, tårtor och visa välvalda sötsliskiga kort på en busig dotter. Då måste jag även skriva om den nakna sanningen.
Och den nakna sanningen är, trots att vi blivit välsignade med en lätt kotte, att det finns tuffa dagar ändå.
Dagar då jag får ångest, då jag inte har en aning om vad jag ska göra. I natt hade jag inte den blekaste om vad jag skulle göra för att få en övertrött E att somna. Jag kände mig misslyckad, desperat och slut. Jag funderade ett tag på att ringa och väcka min mor för att få lite coachning, men det fanns; trots min extrema trötthet, lite för mycket stolthet för att göra det.
Och jag vet, det skulle jag tänkt på innan. Men jobbiga nätter och tuffa dagar är värt allt om man får vara mamma till en E. Man får så mycket tillbaka, ett bättre tålamod tillexempel.
Jag behöver inte gå på någon anger management kurs, jag blev mamma istället.
måndag 5 januari 2009
Min egna årskrönika
Precis som min inspirationsbloggerska så tänker jag också göra en Det bästa med 2008
TVÅTUSENÅTTAS BÄSTA... :
TVÅTUSENÅTTAS BÄSTA... :
- BOK - Hela Milleniumserien av den nu framlidne Stieg Larsson. Salander och Blomkvist har gett mig kalla kårar och bidragit med flera timmar sömnförlust.
- MUSIK/CD-SKIVA: Coldplays Viva La Vida. - Som jag fick av Linus, En helt vanlig vardag, tusen gånger bättre än rosor som vissnar efter en vecka. Fast han enligt egen utsago ångrat sig nå gruvligt över presenten som gick mer eller mindre dygnet runt i en månad.
- MUSIK/LÅT: Duffy Warwick Avenue - En underbar låt som utan tvekan blivit 2008s duschlåt för undertecknad. ..."I’m leaving youuuuu for the last time baby! You think you’re löving, but you don’t löve meeeee...."
- FILM: Mamma Mia! Såg den på Bio en gång, och har nu sett den på DVD 7 gånger! Plus att vi fick soundtracket i inflyttningspresent. Den ligger i bilen och E diggar alltid järnet varenda gång Dancing Queen kommer.
- FÄRG: Guld. Eller olika nyanser i guld/brun
- PLAGG: Tunika & tights! - I år har man sett mig i mycket tunika och tights. Gömmer mammamagen fint och är otroligt skönt. Man kan både klä upp det och ha det vardagligt. 2009 ska jag jaga de ultimata tightsen, för just nu har jag bara två favoriter och de går inte att få tag på längre. Jag skulle vilja ha ett par verawang leggings...
- DESIGNER: Vera Wang! Utan tvekan! Hon tänker så stort! Det är snyggt och trendigt men passar alla! En designer vars kläder jag själv skulle vilja bära allt av. Hennes brudklänningar 2008 ska vi inte ens prata om. Nästan lika vackra som 2006!
- HÄNDELSE: femtonde januari tvåtusenåtta blev jag mamma! min syster har också tagit studenten och min mor och far fyllde jämnt. Och sen blev Obama president! Mitt halvsvarta hjärta bubblar såfort jag tänker på det! Det har minst sagt varit ett händelserikt år!
- INKÖP: Okej, det här kanske inte låter klokt men det absoluta bästa köpet 2008 är näsfridan till Ella! En snorsug dvs. Ungen kan ju inte snyta och babynäsor blir ofta fulla av snor. Till mig själv så måste det vara den snygga svarta kappan som jag köpte för 50:- på tittin i höstas.
- TV-PROGRAM: Grace Anatomy, Utan tvekan! Ska köpa boxen såfort jag kan.
- SPORTHÄNDELSE: Hemmafotbollsklubben ÖSK tar sig upp till en 7:e placering! Tyvärr har vi bara varit på en match, bättre närvaro hoppas vi på till 2009. Även för Kusses kif har det gått helt okej! Det är till att vara stolt. Spaniens fotbollsEM guld var också fint. Och trekronorjuniorernas framgång. (jag är min morfar lik när det gäller sport, han kunde iofs allt)
- TRAGISKA HÄNDELSER: Ja, jag måste väl ta upp det också. Tragiska händelser som berört mig. Min gammelmoster dog iår. Hon var en toppentant som bakade sjukt goda bullar, syntes alltid i kyrkan. Även fast jag inte träffade henne alls mycket under de senaste åren så kan jag ibland känna att jag saknar henne. - Alla förbannade krig! Jag blir bara så less! Gud måste verkligen sitta och vrida sig över människans idioti. Allt tragiskt med Engla och Max o Saga. När barn far illa väcks något inom mig. Jag räds för mig själv men sanningen är att jag utan tvekan skulle kunna sätta en kula i pannan på deras mördare om jag var tvungen. Jag blir så arg. Om Gud vrider sig över människans idioti måste han gråta floder över människans vidrighet. Och jag vet, de har en sjukdom. Men jag kan inte förstå hur man kan spåra ut så. Det är för mig helt obegripligt hur man kan göra illa och mörda oskyldiga barn.
- SPEL/DATA: Då min Xbox har varit trasigt (eller sladden rättare sagt) så har det inte blivit något spelkonsolspelande för mig. Däremot så har jag fått ett nytt dataspel. Enda sen jag var ganska liten så har jag älskat Sims, nu finns det sims två. Det har jag. Till det kan man köpa olika expansionspaket. Det roligaste är Sims2:Pets, det fick jag av Linus. Man kan skaffa husdjur med allt vad det innebär. Så mycket spelande har det inte blivit då man blev småbarnsförälder och allt.
- SPEL/BRÄDSPEL: Jag upptäckte det, som tidigare nämnts, i december. Spelet heter Settlers och bygger på ett klassiskt dataspel. Rekomenderas varmt!
- TIDNING: Allt om historia. Jag fick första tidningen i januari av L´s morfar. Sen var både jag och L fast. Även våra fädrar gillar tidningens innehåll mycket. Jag har alltid varit intresserad av historia (samhällsämnen överlag), självklart kan man inte tro på allt som står där i, men den är spännande och intressant.
- DOFT: När jag och E var i göteborg för några månader sen och hälsade på en god vän så köpte jag ett ljus på Lagerhouse till mamma som mors dag present. Ljuset finns fortfarande kvar och luktar lakrits. Jag ångrar forftarande att jag inte köpte ett till mig själv. Den doften skulle kunna vara 2008s bästa doft. Annars så skulle det nog vara vaniljljuset som jag fick i början av året av min vän Emma. Vanilj har alltid varit min favorit doft. Jag minns tydligt min lilla mylittleponny som jag fick när vi skulle heämta min lillasyster i Colombia, den luktade vanilj på skinkan. Den finns fortfarande kvar och luktar fortfarande, om än lite mindre. Vanilj kommer nog alltid vara min absoluta favoritdoft.
Pulka
Igår fick E sin första pulka.
Vi pälsade på oss ordentligt och gick ut en liten stund.
Det tog inte lång stund innan E såg mycket nöjd ut över det nya fordonet. Det tog inte heller särskilt lång tid innan hon upptäckte att det gick att äta snö, något som hennes föräldrar inte uppmuntrade.
Vi pälsade på oss ordentligt och gick ut en liten stund.
Det tog inte lång stund innan E såg mycket nöjd ut över det nya fordonet. Det tog inte heller särskilt lång tid innan hon upptäckte att det gick att äta snö, något som hennes föräldrar inte uppmuntrade.
Bilderna är tagna utan blixt och "oPhotoShopade" därför den mörka gråa nyansen i korten
stövlarna som e har på sig är mina gamla som jag hade när jag var liten. Ett par äkta kavat.
Nyårsmiddag hos L´s Mamma
Fredag den 2:a Januari åkte vi hem till L´s mor och åt god mat tillsammans med hans familj.
Otroligt mysigt.
En trött E får en gospuss av sin favvoveronica
Tittut!
Bror och syster pratar om något roligt
Min svärmor i fullt sjå
L visar stolt upp vedugnen som han just satt fart i
Trött E tar det lugn hos farbror Joel
Otroligt mysigt.
En trött E får en gospuss av sin favvoveronica
Tittut!
Bror och syster pratar om något roligt
Min svärmor i fullt sjå
L visar stolt upp vedugnen som han just satt fart i
Trött E tar det lugn hos farbror JoelNyårsafton!
Ellas första nyårsafton!
Traditionsenligt firade vi nyår lugnt och sansat hemma hos oss.
De senaste åren har i princip sett likadana ut, de har varit lika roliga och lika trevliga.
Det började för fem (?) år sen med att jag och min "bror" likaså bästa vän martin och våran gemensamma vän figge firade nyår hos martin och hans föräldrar.
Tema: Kokonöt! Jag hade tagit med mig en kokosnöt som vi hade svåra problem att öppna...
Sedan dess har Kokosnöten blivit en stående, intern standard, dock inte iår, den föll nog i glömska.
Åren har rullat på, och vi har blivit fler. Jag träffade L, Martin träffade Malin. Genom Linus fick jag även en till familj, L´s bror blev därför en del av våran nyårstradition.
I år hade vi även sällskap av Veronica, min svågers toppensambo och Martin W, Ls barndomskompis som är sjukt duktig på att göra knäck. (Han hade med sig ett helt parti till, och jag råkade dra sönder lite av en gammal lagning i en undertand, men är det gott så får det vara värt det)
En del i traditionen är att alla hjälps åt med maten, någon gör förrätt, varmrätt, sallad, efterrätt...
Detta för att värdinnan (dvs jag) inte ska behöva stå hela dan i köket utan också kan njuta av nyåret, och inte heller behöva använda hela matkassan till en enda kväll.
Alla tycker att den här "regeln" fungerar alldeles perfekt och det blir lite av en rolig grej.
Min underbara svåger och hans toppensambo kom hit redan vid fyra, de skulle fixa iordning förrätten.
Resten kom vid sex, Martin och Malin skulle göra efterrätt och Martin W skulle göra sallad.
Det blev en toppenmiddag och maten räckte och blev över.
Vid 22 kom tre kompisar till Joel. Det ökande deltagandet innebar att det inte blev något av det planerade "familjespels"spelandet. Men vi hade det hur trevligt som helst ändå och satt i stället och pratade om allt från babybajs (det var det första vi pratade om 2009 förövrigt) till musik.
Klockan blev sent och våra vänner drog sig hemåt.
Martin och Malin som eg. bor i fjollträsk sovde över.
Joel och Veronica var sist kvar och deras taxi kom inte förrän strax innan halv fem...
Det blev en sen men otroligt rolig nyårsafton.
Ella klarade av nyårsafton alldeles toppen. Smällarna (som började redan tidigt på veckan) bekymrade henne inte ett dugg.
Hon somnade i min famn strax efter åtta, men vaknade igen vid tio för att somna igen vid halv ett. Det var helt enkelt för mycket folk och på tok för spännande för att sova.
förrätt bestående av egenhändigt friterade jätteräkor med jordnötsås, upplagt på en ruccolabädd
Ella fick också smaka på förrätten, men nöjde sig med en majskrok
kul att få klä upp sig lite ibland. Här en kritstrecksrandig tubklänning, knälång, med tyll under. Börjar bli en aningens tight nu, då jag fick den i tvåan på gymnasiet.
L fick ta hand om varmrätten. Stek med ugnsstekta potatishalvor och en gudomlig sås. Jag är sannerligen förlovad med rätt man, han är ju tillrågapåallt en sjukt bra kock! Men han var nog lite nervös och frågade samtliga om det smakade bra. Dagen innan hade han ringt sina två andra kvinnor (som han själv brukar säga), sin och min mor.
Ella somnade i min famn, för att vakna på ett strålande humör ca två timmar senare.
GuldElla dansar med "faster" Veronica
Ett riktigt myspar. Martin & Malin. Malin hade tyvärr grymt ont i magen. Hon började kvällen med att skrämma ihjäl oss alla när hon lite på skoj (alla andra tog det dock på blodigt allvar) att hon kanske var magsjuk. Jag gav igen senare framåt kvällen, med att säga att hon kanske var gravid?! Varav min bror blev likblek. Nä, så var icke fallet hävdade de båda två. Det var nog lite stressmage kom vi sedan fram till.
Ella och Martin W leker med E´s heliumballong. Som faktiskt hållt sig flygandes och hel sen julmarknaden i arboga!
Ella somnade i min famn, för att vakna på ett strålande humör ca två timmar senare.
GuldElla dansar med "faster" Veronica
Ett riktigt myspar. Martin & Malin. Malin hade tyvärr grymt ont i magen. Hon började kvällen med att skrämma ihjäl oss alla när hon lite på skoj (alla andra tog det dock på blodigt allvar) att hon kanske var magsjuk. Jag gav igen senare framåt kvällen, med att säga att hon kanske var gravid?! Varav min bror blev likblek. Nä, så var icke fallet hävdade de båda två. Det var nog lite stressmage kom vi sedan fram till.
Ella och Martin W leker med E´s heliumballong. Som faktiskt hållt sig flygandes och hel sen julmarknaden i arboga!Jag och min familj önskar er alla ett toppen 2009.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
