Femtonde Januari 2008

04.05
Jag och L vaknar upp samtidigt, av ingen till synes anledning alls. Helt plötsligt känns det varmt, som att jag kissat på mig lite... har vattnet gått eller är jag kanske inte lite kissenödig? Hon trycker ju på på blåsan ganska bra nu
Går och kissar; går och lägger mig igen. Försöker somna om.

04.15
Ska bara vända mig om, lägga mig tillrätta. Det blir extremt varmt och mycket av något blött rinner. Det känns som när man kissar på sig, fast nu var jag mycket medveten om att det här inte var något kiss. Vattnet har gått!
Jag formligen flyger upp, hoppar upp på sängen, försöker hålla ihop benen samtidigt och inte tappa min 96 kg tunga balans.
Lyckas ta mig ner på golvet vid sängkanten. Nu kan jag inte hålla inne längre. Impulsmässigt så ställer jag mig med benen isär, sådär som man gjorde när man var liten och skulle kissa i skogen.
Det bokstavligen forsar ur vatten. Precis sådär som i film, just så som alla säger att det faktiskt inte händer.
L sitter klarvaken upp i sängen och tittar på detta fenomen med stora ögon. Håret står på ända.
Jag minns inte vad vi sa till varandra.
Jag kommer ihåg att han hjälpte mig iväg till toaletten, pölen med fostervatten blev kvar, orörd och oupptorkad, det kändes inte som prio 1 just då.
Jag hinner knappt sätta mig på toaletten innan nästa flod av vatten kommer. hur mycket simmar bebisen runt i egentligen?
L är snabbt framme med mobilen. Jag ringer först och väcker mamma som genast fattar läget, hon låter otroligt lugn, det gör mig lugn. Jag önskar att hon pratade m L istället.
Under följande mening hinner han få fler tuppar än vad jag tror att han fick under hela sitt målbrott.
"Du måste ringa BB! NU! Barnmorskan sa ju det!"
Jag känner mig kolugn. barnmorskan har sagt att man ska ringa förlossningen för att meddela att vattnet gått, då vill de göra en kontroll för att kolla om man har öppnat sig något och att allt ser bra ut, många får åka hem sen om inte värkarna sätter fart ordentligt.
Jag vill inte åka till förlossningen för att sedan åka hem sen igen.
Detta berättar jag för förlossningssköterskan på andra sidan luren. Hon svarar att jag ska ta det lugnt, äta en ordentlig frukost, packa väskan och ta mig hit när jag är klar.
Packa väskan?! Det skulle vi ju göra idag!
Tanken slår mig plötsligt. Brevet till förlossningen är klar, men inte väskan. Jag hade inte räknat med att min tjej skulle komma fem dagar för tidigt när alla andra som jag hör om går över tiden istället. Väskan skulle packas idag.
Jag ropar på L som plockar fram frukost.
"L! Du måste hjälpa mig packa väskan!"
"Har du inte gjort det?!!!!!"
L hinner knappt avlsuta meningen innan jag hör ett KLAFS som bara ljudet av ett tappat fullt filpaket kan ge.
L kommer få en hjärtinfarkt innan vi ens hunnit hemifrån tänker jag och suckar.
Jag torkar mig, hoppar snabbt in i duschen och klär på mig rena kläder och börjar packa min väska.

04.45
Väskan är färdigpackad. Jag går till köket för att äntligen äta det lilla som blev kvar av min fil. Jag ska bara gå till badrummet och hämta min sminkväska (ett underbart tips jag fick av mins kära xtrasyster Lena).
Veckor, eller månader innan har jag kännt av förvärkar. Men mina förvärkar var inget emot det här.
Det trycker på så det nästan svartnar framför ögonen, en snabb ilsken mensvärk av värsta sort. Jag var verkligen inte beredd.
Jag blundar och lyckas hålla tag i handfatet.
Minns inte om jag lyckas ropa på L, men han kommer ilandes och är direkt där och håller i mig så jag inte trillar.
Borta.
L hjälper mig till köket, jag börjar äta.
"Du ser vit ut Hanna"
"Gör jag?"
"Ja."
Det var det enda L sa på flera minuter, han vet att det sista han ska göra är att prata med mig när jag får ont.

05.05
Resan till förlossningen var ett äventyr.
Kör försiktigt mumlades, sades vänligt, sas med lite högre ton, gallskreks det under den dryga kilometern till förlossningen.
När vi väl ska parkera väljer L att ta parkeringen nästan längst bort och lägga i parkeringspengar. Vart tog stressen vägen nu då?
L har klockat mig. En värk var tredje minut sen den första i badrummet.
Jag känner det själv, det är nära nu.
Påvägen från parkeringen till förlossningen kommer mer vatten.
Men seriöst! Hur mycket finns det där inne?!
Jag går som Charlie Chaplin, nervositeten kommer och jag hanterar det hela med att nervöst skratta oavbrutet.
Vi ringer på för huvudentrén är inte öppen än.
Efter bara några sekunder kommer en sköterska och hjälper oss in i hissen.
I hissen känner jag att det är mer vatten på gång, jag kniper igen allt jag kan.
Innan vi hunnit upp börjar jag frysa. jag huttrar verkligen, skakar tänder.

05.10
Jag hamnar i ett tillfälligt förlossningsrum som fungerar som undersökningsrum.
Sköterskan ber mig ta av kläderna och L hjälper mig till britsen.
L.
Likblek, svart under ögonen och håret fortfarande på ända. Men han har lyckats byta om.
När hann han det? jag kanske är tillsammans med stålmannen ändå.
Hon föklarar proceduren och berättar att hon ska kolla om det är vattnet som har gått så det inte är slemproppen (no shit scherlock?!) och frågar om jag gjort en gyn.kontroll ngn gång. Jag huttrar fram ett Ja.
Innan hon ens hinner in helt, så kommer nästa vatten.
Jag börjar skratta och ber om ursäkt.
Hon ler och konstaterar att vattnet tydligt visst har gått. (Still. No shit, Scherlock?!)
Nu ska hon bara kolla hur öppen jag är.
Nu börjar det roliga.
Hon tar ut den där grejsimojsen och tittar på mig och säger lugnt.
"mmm.... det ser bra ut. ....Ligg kvar här..."
Hon reser sig upp och går till dörren, innan hon öppnar vänder hon sig om och frågar
"föresten, hur ofta har du värkar?"
"VAR TREDJE MINUT!" säger L högre än brukligt. Det var förövrig det enda han sa sen hissen då han presenterade sig.
Sköterskan går ut.
Jag ligger lydigt kvar och funderar vad som händer. En värk.
L är snabbt där, men jag ger honom tydligen en blick som visar att han ska hålla sig på avstånd.

En kort stund senare.
Förlossningsdoktorn (?) kommer in i vårat rum och presenterar sig artigt, hon meddelar direkt att hon snart går av sin rond och att det därför troligen inte kommer att bli hon som förlöser mig.
Nähä, tänker jag, vad gör du här då?
Hon frågar om det är okej att hon gör om samma procedur som sköterskan.
Vad ska jag svara?
Hon blir klar mycket snabbare än sköterskan.
Hon tittar på både mig och L.
"Ja, hem ska ni inte. Du får nog inte ens byta rum."
???
"Ditt vatten har, som du märkt, gått, men du är också öppen halvägs, fem komma två centimeter."
Jag hinner inte förstå innan den hittills värsta värken kommer.
Doktorn tar min hand och påminner mig att andas. Jag känner Ls hökögon trots att jag blundar.
När värken försvinner och jag öppnar ögonen igen så fortsätter doktorn lite småironiskt
"...och så har du regelbundna kraftiga värkar också.... Det här kommer nog gå fort."
Hon hjälper mig att sätta mig upp och visar mig runt i rummet.
Sedan går hon.
Jag gläds över att jag fått ett rum med badkar för det ville jag ha.
Jag ber L ge mig min mobil och gå ut med min grav.journal och mitt persolnliga brev.

Tiden ensam.
Jag skickar mamma ett långt mess om saker jag behöver. choklad, frukt, kaffe till L, hennes bärbara cdspelare....
Sedan sätter jag mig upp i min säng. jag sätter mig i skräddarställning, något jag trots min gigantmage fortfarande kunde göra.
Jag blundar, ber till Gud, peppar mig själv, lägger händerna på magen och pratar med min bebis. Vi gör ett deal, om hon sköter sig nu så kan hon få körkortet när hon blir 18.
Tiden ensam var nödvändig, och jag är glad att jag fick den. Jag hann samla mig och fokusera.
Sanningen är väl att jag var mer nervös för L än för själva förlossningen.
L kommer tillbaks, vi sitter och pratar och sköterskor tittar till oss med jämna mellanrum, värkarna gör regelbundna besök.

Mamma kommer
Att mamma skulle vara med på min förlossning var självklart redan från början.
Vi har varit med om så mycket och hon känner mig bäst.
En av hennes blickar och jag fattar vinken direkt. Mödrar och döttrar har nog någon form av telepati oavsett blodsband eller ej.
Och är det nån som vet hur man hanterar smärta så är det hon.
Bara tanken på att mamma skulle vara med och hjälpa mig genom förlossningen gjorde mig lugn månader i förväg.
Hon kommer in. Hon ser nyfiken ut och ger mig och L en kram.
Jag tror att hon förstod min oro över L direkt när hon klev in i rummet för hon ber L slå sig ner och gör det den bästa svärmodern kan göra för sin svärson; servera kaffe och macka.
Vi pratar, äter och jag berättar om morgonen.
En värk. Värkarna kommer inte lika ofta nu, men de känns.
Min mor analyserar läget direkt, hon säger inget och låter mig vara tills värken är över. Då tar hon min hand och frågar om det gjorde ont.
L blir också lugn av min mammas närvaro. För första gången så sitter han ner i fotäljen mer än två sekunder.

Knark (eller bedövningsmedel)
I mitt brev har jag bla skrivit att jag INTE ville ha någon epidural (ryggmärgsbedövning), jag vill bada, använda TENS (inte samtidigt dock) och ha lustgas.
En sköterska kommer in och visar hur badkaret fungerar och tar fram TENSapparaten, den ska jag styra själv, precis när jag känner att en värk är påväg så ska jag ge mig lite "stötar", så starka som jag själv vill.
Jag förklarar att jag vill bada först.
Mamma hjälper mig till badkaret. Vi fyller på vatten och jag kliver i.
Det är första gången på mycket länge som min mor ser mig naken. Jag minns att jag tänkte att det var lustigt att det krävdes att jag var höggragvid och skulle förlösas snart för att det skulle hända. Märkligt. Men det kändes inte konstigt, hon är ju min mor.
Det varma vattnet får mig att slappna av. Men värkarna kommer tätare igen.
Under min badstund får jag flera värkar. Jag stönar och kvider.
Mamma håller mig i handen och torkar svett och lägger störande hårtesar bakom mitt öra.
Mitt under allt hör vi ett helt opassande, men inte för oss främmande ljud från rummet.
Mamma går ut och kollar.
L har somnat i fotäljen och han snarkar.
Som sagt, tur att min mor var med.
Jag får hjälp att klä på mig.
Det var längesen en värk, så vi går en runda i korridoren.
Någongång åt vi mat också, men jag minns inte när. Jag minns att vi under måltiden träffade andra plågade kvinnor och att jag hörde ljud från ett rum som gjorde att jag ville vända hem och gömma mig ett tag.

Kräk
Jag avskyr att kräkas, och även nu.
Nu har det gått några timmar och det som skulle gått så fort börjar kännas som en evighet.
En ny doktor, och vad det visade sig, också den som kommer att förlösa mig gör entré. Hon är totalt annorlunda från den förra doktorn. Hon är kaxig, lite bitchig, pratar fort, ironisk och formell. Jag gillar henne direkt.
Hon gör en undersökning till och konstaterar att jag har öppnat mig helt, men att jag inte får börja krysta än även fast det känns som att jag ska göra det, för den sista litta tappen längst in har inte gått sönder än, och den måste gå sönder annars kan det vara farligt för både mig och bebben.
Jag fattar ingenting, det har INGEN pratat om och det har jag ALDRIG läst om någonstans.
Men det är väl bara att lyda tänker jag. Det visade sig att det skulle vara enklare sagt än gjort.
- Värkarna kommer tätare. Hela mitt jag, min genetik, allt, skriker att det är dags att krysta. Men doktorn manar på att jag inte ska. Jag ska alltås arbeta mot min egen kropp?
När värkarna kommer så är jag på gång att krysta, men hejdar mig. Det är en kamp. Det hela känns bisarrt och overkligt.
Värkarna är så starka och gör så ont, de tar musten ur mig.
En sköterska frågar om det inte är dags att introducera lustgasen nu.
Jag tänker på min kära xtrasyster som slet ut lustgasen ur väggen under någon av hennes tre förlossningar. Den måste vara bra tänker jag. Nu börjar det att göra för ont för att ens TENSen ska klara av det ensam känner jag och tackar vänligt ja till lustgas.
Hon visar mig, L och Mamma hur jag ska göra.
Inte så svårt tänker jag, men det tog iaf någon timme innan jag fattade grejen med hur man skulle andas in.
När jag väl förstod att det var djupa andetag som gällde blev jag yr direkt. Det kändes som en konstig variant av en pangfylla. Jag vill kräkas. Både L och Mamma fattar vinken direkt. Sköterskan som har superkoll har sedan länge lagt fram kräkpåsar.
Jag vet inte hur mycket som kom upp, men det kändes som att frukosten från i förrgår också kom med.
Jag blir helt slut.
Och troligen var det denna magtömning som tog min sista ork för sen blir allt en dimma.

High
Jag skojar inte när jag säger att jag inte minns ett jota under de här timmarna.
Värkarna kom och gjorde förbannat ont, lustgasen var min frälsning.
Jag tror jag skulle gå och kissa och kände mig hög som ett hus och fick hjälp av sköterksa och L.
Jag minns att jag känner hur all min energi, den sista jag har försvinner. Då blir jag rädd. På riktigt rädd, men jag var för orkeslös för att ens bli rädd. Jag låg där som ett kolli och gjorde märkliga gester till mamma och L. Lustgasen orkade jag inte hålla i själv längre, jag var konstant törstig men händerna orkade inte hålla i plastmuggen ens. Om jag inte minns helt fel så gav mamma mig lustgas och L vatten. Och L sprang som en jojo med vetekuddar som jag inte minns om de hjälpte.
Mitt i allt kommer doktorn in och gör en kontroll.
Hon tar av mig kläderna och säger att det är dags nu.
Dags för vad? minns jag att jag tänker.
Hon förklarar att vid nästa värk så ska jag krysta.
Hur då? tänker jag. Jag orkar inte ens dricka själv. Men jag är för trött för att prata.

Svimmade jag?
Här minns jag inget, det är helt svart. Somnade jag eller svimmade jag eller var jag för hög av all lustgas? Jag vet inte. Men jag vaknar till litegrann när någon fipplar med min arm.
Jag har fått en kanyl i armen, i den får jag ett värkstimulerande medel som ska få mig att orka slutföra mitt uppdrag.
Vet inte hur lång tid det tar, men helt plötsligt får jag kraft igen.
Jag förstår läget. Nu är det dags.
Jag krystar, det händer inget.
Doktorn ber mig att vända mig så jag håller om sängryggen istället.
Det är en pers att vända mig om, jag var inte så stark som jag trodde.
Det gör ont i hela kroppen coh jag känner mig skakig.
Jag ställer mig som hon ber mig. Jag får panik. Och det här är det läskigaste som hänt mig.
Jag tappar kontrollen, totalt! Jag kan inte stå såhär! Jag blir bokstavligt talat livrädd.
Så jag får sätta mig som förut igen.

Obeskrivliga minuter
Så kommer en värk. Jag ska krysta. Men har glömt hur man gör.
Doktorn tröstar och förklarar.
Nästa värk går bättre.
Det gör så helvetiskt ont!
Jag håller på att tappa kontrollen, doktorn märker det och ber mig att ta några djupa lustgasandetag.
Det är vi nu. Jag och lustgasen.
När jag har andats klart känner jag mig redo.
Jag tar i.
Slappnar av, väntar på nästa värk.
Tar i
Så fortsätter det ett, enligt klockan litet tag, men det kändes som femton dygn.
I en värk skriker jag, sådär läskigt högt tror jag för jag minns att L backar två steg bakåt.
Det var ett sånt där skrik som man ser på TV som man tror ska hjälpa och vara meningen.
"MAAAAAAAMMMMAAAAA!!!!!!" (alltid när jag får väldigt ont eller blir mycket rädd ropar jag Mamma, jag kommer nog alltid att göra det)
Responsen på mitt skrik är blandad. L står två steg bak, mamma vyssjar, baddar och ser för första gången på hela dagen lite orolig ut. Hon tycker inte om att se mig ha ont, även fast det är för en god sak, och nu kan hon inte hålla det osynligt för mig längre. Doktorn ber mig artigt men bestämt att hålla käften istället, att skrika sådär hjälper ingen och slösar bara bort min energi som jag ändå har lite av,
Jag kommer av mkig totalt.
...
Helt plötsligt efter ett par mycket kraftiga krystningar och när jag klagat över att jag inte orkar mer så ber doktorn mig att känna efter.
Jag tar ner handen mellan mina ben och känner något klibbigt, hårt, runt, varmt och... hårigt?
Min dotter?!
Genast får jag energi! Jag blir totalt klarvaken.
Nu ska hon ut!
Hon är ju jättenära nu!
Det känns som en boxningsmatch, klockan ringer och ställningen är lika. Alla nerver på helspänn. NU gäller det. Allt eller inget!

Två, tre krystningar.
Jag tar i. Två, tre krystningar.
Doktorn och mamma manar på mig som att jag skulle vara en travhäst. Det är bara piskan som fattas. Men den behövdes inte, jag hade obarmhärtigt (Gud! Seriöst, hur tänkte du egentligen?!) sjukt ont ändå.
Jag krystar och vill skrika sådär igen, men kommer på mig i sista sekund. Istället håller jag på att svära. Och inte en liten ramsa. Men precis när jag sagt halva första ordet kommer jag på att mamma är fem centimeter bredvid. Så pass vaken är jag nu att jag hinner tänka på vett och etikett och moral å sånt. Inte svära när mamma hör.
Men mamma har redan hört vad som är påväg ur mig och säger att jag får svära.
Om jag gjorde det minns jag inte.

Sista sekunderna
Doktorn säger att när nästa värk kommer så är det sista krystningen.
Jag tar två djupa, ber snabbt som stryk till Gud, samlar mig, tänker på gravidyogan, profylaxandning och övertalar mig om att jag inte kommer att dö.
Så kommer den sista värken.
Nu gäller det....
....
Det bränner till. Jag får blod och järnsmak i munnen.
Det känns som en blandning av att landa fel på ramen på en killcykel (fast tusen ggr värre!), slå tån i bordsbenet (fast tusen ggr värre!), slå upp handen i värmeelementet i ugnen (fast tusen ggr värre!) och som en för oss som vet hur det känns att ha obarmhärtig (återigen, Gud, hur tänkte du?!) mensvärk (fast tusen ggr värre!)
Jag tror att jag ska gå sönder hela vägen. Hur jag någonsinn ska läka är obegripligt.
Så hörs det ett SCHLOOFF. Den ohyggliga obeskrivbara värken är över. Kvar är bara brännandet. Men det spelar inte någon roll längre.
Det gick så fort!
Från ett SCHLOFF till ett litet men högt babyskrik.
Jag blir om möjligt ännu mer klarvaken.
Jag måste blinka ett par gånger. jag känner mig stum
Är jag klar nu?! Är vi klara nu?! Är hon här nu?!
Jag får min klibbiga dotter på bröstet direkt. Hon är kladdig som sockervadd av allt sekret och blod och kolijox. Hon gråter och aldrig har jag varit så tacksam att höra ett babyskrik.
Hon är varm och luktar starkt. Syrligt.
Klockan är 19.35
Doktorn frågar om L vill klippa navelsträngen. Det vill han.
När jag senare frågade hur det kändes förklarade han stolt att det var mäktigt och mjukt.
Världen blir suddig.
Det är jag och min dotter.
Hon blir tagen ifrån mig för att bli lite rentorkad, själv ska jag krysta ännu en gång.
Men det här minns jag knappt, för jag tänkte nog bara på min lilla dotter.
Hursomhelst ska moderkakan ut, och hel ska den vara.
Jag lyckas på första försöket och ut kommer en konstig säck som doktorn och mamma tycker är vacker och säger att den ser ut som ett träd, livets träd.
Jag och L tittar äcklat häpet på säcken. Vi lyckades inte se något vackert alls... och träd kan jag fotfarande inte se på utan att tänka på den där säcken som varit min dotters hem i nästan 40 veckor.
Jag ska amma min tjej för första gången. Hon letar instinktivt till mitt bröst, hon bökar sig fram som en liten gris. Det var starkt att se hur hon med hjälp av luktseendet tog sig fram till mitt bröst. Hon lyckas äta litegrann. Mjölk har funnits i flera månader.
Sen blir allt mörkt igen.

Trött.
Såfort min tjej har hittat sig till rätta vid mitt bröst går det upp för mig.
Jag har blivit mamma!
Jag gråter inte, jag skrattar inte. Jag känner mig bara så väldigt trött. Jag får en puss av mamma och en kyss av L. Kort tas. Det pratas. Jag bryr mig inte om något, jag vill bara ta min dotter och sova. Jag äslakr henne och har en ny känsla inombords, men jag vill bara sova.
Men först ska jag kissa och duscha.
Och innan det, sys.
Sex stygn och jag kunde dödat människan. Här har man redan blivit torterad och så kommer doktorn med nål och tråd. Olidligt ont gjorde det och jag bad henne att sluta flera gånger tror jag.
Att kissa var ännu värre, det sved så jag blev tårögd.
I duschen blev jag vimmelkantig och illamående. Fruktansvärt yr, men jag lyckas att inte svimma, men det var nära. När vattnet träffar mig där nere gör det sjukt ont men det är skönt att bli ren.

BB
Så får jag hjälp med påklädnig och jag sätts i en rullstol tillsammans med min tjej. Mamma säger hejdå och lämnar den nya familjen ifred. Jag minns att jag saknade hennes sällskap såfort hon gick.
Sköterskan skjutsar oss till hissen. Jag tackar min doktor hejdå och vi lämnar förlossningen bakom oss för att besöka en ny plats. BB.




Skrivet med hjälp av Hannas goda minne, dagboks- och mobilanteckningar samt journal och berättelser från mamma och L.