På två nanosekunder analyserar jag personen för att avgöra vilket svar jag ska ge. Det traditonella svaret "Det är fantastiskt att vara mamma!" eller om svaret ska bli den nakna sanningen.
För den nakna sanningen är att hur fantastiskt det än är att vara mamma så kan det emellan åt vara rent grymt förbannat jobbigt också.
Det är svårt att sätta fingret på vad det egentligen är som är jobbigt med att vara mamma (eller förälder för den delen). Kanske är det mest omställningen från att leva i sin egen bubbla och renk krasst bara behöva bry sig om sig själv till att inom loppet av nio månader behöva bry sig om, och ora sig för någon annan.
För visst är det fantastiskt att känna sig behövd, men det kan också vara tufft, man känner sig inte tillräcklig och oron för att på något sätt göra fel plågar en inifrån som en cancersvulst.
Det är så otroligt tabu att prata om den nakna sanningen att vara förälder. Det står väldigt lite skrivet om det och få pratar om det.
När jag väntade E förberedde jag mig på kanske bästa möjliga sätt inför förlossningen. I huvudet var det förlossning, förlossning, förlossning, åh! hur ska det gå? kommer det göra ont? hur ont? kommer jag att dö? vad kan gå fel? ... ...
Jag gick på gravidyoga (rekommenderas förvrigt), jag tränade profylaxandning, jag missade bara en föräldragruppsgång, jag läste minst 2000 sidor om förlossning, jag spenderade väl sammanlagt en månadstid googlandes om det mesta angående förlossning.
Men sen, ja vad händer sen efter förlossningen?
En vecka innan E kom läste jag på en sida där en nybliven mamma hade skrivit "Glöm inte målet med förlossningen". Då gick det upp för mig. Målet! Målet är att jag ska föda ett barn. Jag ska bli mamma. Jag ska få ett barn. Jag ska bli förälder. Det var ju målet.
Förlossningen gick bra, jag var lugn och kände mig påläst och kunnig om de olika stegen jag tog mig igenom. Så kom ella. Min älskade ella. Och jag blev mamma.
Jag hade nått målet. ...och sen då?
Allt jag hade läst om slutade där. Allt jag hade pluggat på räckte bara dit, jag hade klarat av provet, men nu hade jag ett livsprov kvar. Och inte var det någon som hade gett mig någon kurslitteratur på hur det skulle vara? Inte fanns det, och finns fortfarande inte, någon bruksanvisning över hur man sköter ett barn.
Chock.
Men man lär sig, så är det ju, man lär sig och det går bra. Jag hade bara önskat att jag visste att det jobbigaste inte var förlossningen (självklart är den också viktig att fokusera på), utan att det jobbigaste kommer sen. Sen när du målet. Sen när du kommer hem och man sitter där och tårarna rinner okontrollerat, brösten blöder, hormoner sprutar ur öronen, och hjärnan kokar gröt.
Förresten, då kommer något mer jobbigt, det heter samvete. För inte får man tycka att det är jobbigt att vara mamma. Det ska ju vara alldeles underbart! Det ska ju vara disney att ha barn.
Man känner sig hemsk och så gråter man lite till, och om möjligt, ännu mer okontrollerat.
Efter nästan tre månader som mamma har jag accepterat faktum. Det är emellanåt jobbigt att vara mamma. Och det får vara jobbigt!
Nu får ingen misstolka mig här, jag ångrar verkligen ingenting. Jag älskar mitt barn mer än någonting annat! Och livet som mamma är ju ofattbart underbart, och mestadels undrar jag över hur tråkigt mitt liv måste ha varit innan E kom.
Men, ja men, det jag vill säga är att jag önskar att det inte vore så tabu att prata om den nakna sanningen om föräldraskapet. Jag är ibland riktigt sugen på att skriva en bok om detta ämne, för jag tycker att den nakna sanningen måste fram och inte är något som man ska skämmas eller ha dåligt samvete över.
En som verkligen har vågat stå för den nakna sanningen med att vara förälder är amerikanen och tillikaså superrolig singersongwriter Jonathan Coulton som har skrivit en helt fantastisk låt om detta.
Den har den, kan tyckas, provokativa titeln "You ruined everything".
Du kan se och höra låten här nedan. Enjoy!
"I was fine, I pulled myself together
Just in time to throw myself away
Once my perfect world was gone I knew
You ruined everything in the nicest way
You should know how great things were before you
Even so, they're better still today
Now I can't think who I was before
You ruined everything in the nicest way
Bumps in the road remind us
The worst of the best behind us
Only good things will find us, me and you
Days will be clear and sunny
We're gonna need more money
Baby you know it's funny
All those stories coming true
Despite my better efforts it's all for you
The worst kind of cliche
I'll be with you til the day you leave
You ruined everything in the nicest way"
-Jonathan Coulton-
1 kommentar:
Hanna min härliga ´svärdotter´du är en klippa på att skriva jag ser fram emot att läsa din bok......för den kommer väl hoppas jag. Och tack för det fina mottagandet med blommor och kort ja allt som ni hade gjort.
Kramis ´svärmor´
Skicka en kommentar