jag vet, det skulle jag tänkt på innan.

Jag ber läsaren observera tiden för detta inlägg.

Under de senaste dagarna har jag haft en enorm förkylning. Idag har jag haft 39.7 i feber. Min näsa är svullen som under de sista veckorna med E i magen. Jag är röd och sårig under näsan pga all snytning. Bihålorna värker. Halsen likaså. Jag hostar som en kedjerökare.
Jag mår piss helt enkelt. Men försöker hålla humöret uppe.



Alla som känner mig väl vet att det kan slå totalslint när jag blir arg. När jag blir riktigt förbannad så säger jag saker, gör jag saker som jag kanske kan ångra mig för resten av mitt liv. Jag liksom J.Gardell ångrar mig genast såfort jag öppnat munnen. Men då är det redan försent.
Jag försöker att arbeta på detta, men det är svårt. Adrenalinet pumpar, nävarna knyts, hornen växer, ögonen svartnar, ådran i pannan pumpar, tårarna sprutar.
Men det har hänt något.... Jag har blivit mamma.

Situation:
Sen mitten av december har min älskade dotter haft otroligt svårt att somna, när hon väl somnar vaknar hon med extrema mardrömmar.
De senaste veckorna har varit extrema, kanske beror det extra mycket på julen och allt vad det innebär. Även fast vi har försökt så har vi kommit ur lite ur de annars ganska fasta rutinerna här hemma. L har haft semester och vi har därför inte känt oss tvunga att lägga os vid tio som annars. Lunchen kan ibland ätits vid två,tre. Två tre timmar senare än vanligt.
Att E, liksom jag, är ett rutinbarn märkte vi redan efter några månader. Hon trivs bäst då, mår helt enkelt bäst då.
Det skulle även kunna vara så att tiden då det gick att stoppa ner E i sin säng med en flaska välling eller i bästa fall en napp och hennes ior är förbi. När E var en bebis fungerade det så, väldigt enkelt. Pang så sov hon.
Nu är E en flicka, och väldigt medveten. När pyjamasen är på och vi går in i sovrummet så protesterar hon direkt. Hon vet precis vad som ska hända. Hon spänner sig som en båge och blir vansinnigt ilsken.
Så även ikväll.

I kväll visade E tecken på natttrötthet vid sju. Klockan åtta var gröten uppäten, pyjamasen på. Hon ville inte somna i sin säng så jag la mig bredvid henne i min säng. Hon somnade efter några minuter.
Klockan blev 22, jag skulle hoppa in i duschen. Ett gallskrik, numera blir jag knappt rädd längre, går och hämtar E. Duschen får vänta.
Hon har hunnit ställa sig upp och står och skriker rakt ut men slutar såfort jag visar mig.
Hon är jättetrött.
Försöker lägga henne igen.
Ger nappen. Den spottas ut. Hon tittar på mig med sina trotsiga ögon (vart har hon fått dom ifrån?)
Ger vällingen som L har gjort. Den slängs iväg och E vänder sig om och visar tydligt att hon inte vill sova.
Tar upp E och lägger oss i min säng. Hon blir blixtilsken!
Jag ger inte upp, vi vaggar, vyssar, leker, vyssar igen, sjunger, gosar. Men E vill inte ligga ner, hon vet precis vad hennes mor har för tankar.
Tillslut går vi upp, går omkring i lägenheten. E får vara nere och leka med sina leksaker i sitt rum. Helnöjd unge.
Klockan är 23.40

L och jag byts av, jag hoppar in i duschen, försöker koppla av.
När jag kommer ut så har L och E lagt sig i sängen igen. Eller L ligger, och E kryper omkring.
Vi slår på tvn, hockeyfinalen börjar snart, vi hade bestämt att inte se på den inatt utan istället se på reprisen, men nu är vi ju ändå vakna...
E är helnöjd, men supertrött.
Hon kryper okontrollerat omkring.
Hon dyker in i L's bärbara dator och slår i näsan.
Hon hinner precis snyfta klart innan hon dyker in med huvudet i väggen. Det bidrar till hennes första bula. Mitt på pannan.
Ännu ett gallskrik med en pitch för hundar. Jag tackar Gud för att vi har så vänliga och förstående grannar.
L försöker trösta.
Till sist lugnar hon ner sig. Vi lägger oss igen. ...Nä, vill inte.
Vi börjar om. vaggar, sjunger, nappar, vyssar... nä.

Jag känner frustrationen komma. Pulsen ökar, jag blir tårögd, jag biter mig i tungan och tar fem djupa. Nävarna knyter sig. Jag blundar, försvinner in i min egen värld.
Jag rycks upp av en liten hand som försöker ta mina glasögon.
Där skulle jag ha exploderat.
Men vad gör det för nytta att skrika på en snart ettåring? Dör hellre!
Jag kan ju inte slå henne, det kommer jag aldrig att göra!
Att blanda i lite av L´s konjak i vällingen som det sägs att de gjorde förr, känns inte heller klockrent.
Hon förstår inte. Hon kan inte ta ansvar.
Så jag lugnar ner mig. Pulsen går ner.
Vi lägger oss igen... tiden går.
Jag börjar berätta sagan om Ella guldlock.
Jag känner hur jag bara pratar på, monotont. Jag minns knappt hur berättelsen var.
Helt plötsligt knackar L mig på armen.
Nattens kamp är över.
E sover.

Jag sätter mig upp. Känner hur en hostattack är på väg.
Springer till toaletten, aldrig att jag skulle riskera att väcka min älskade E.
Hostar, hostar lite blod tillochmed.
Kroppen skakar och jag känner mig helt slut!
Då kommer tårarna.
Jag står och snyftar för mig själv.
Lugnar ner mig och känner helt plötsligt en känsla jag aldrig känt förut.
En blandning av adrenalin, feberfrossa, toktrötthet och ändå är jag totalt klarvaken.
Klockan är 02.15
Tar min hostmedecin.
Jag kryper ner bredvid L som ligger och svär pga hockeyns dåliga resultat.
Det är lönlöst.
Jag kan inte somna.
Ögonen är vidöppna.

Jag sätter mig, tar upp datorn.

Att blogga är terapi. Snart kanske jag kan somna....
...
och inte ser det ut som vi vinner finalen heller...
...
...nä, jag är INTE bitter.
...
...
Jag har en otroligt enkel unge, jag blir ständigt påmind om det. Hon säger sällan flaska om det inte är något. Vi har haft tur får vi höra ibland.
Det innebär inte att det inte finns några svåra och tuffa dagar; eller nätter för den delen.
Inatt har det varit en kamp.
Ibland är det starkaste man kan göra att erkänna att man känner sig svag. Som min mor så vist skrev en dag på sin FB, "det är i motvind som drakarna lyfter..... "
Jag försöker att vara ärlig, i det verkliga livet som på min blogg. En del kanske tycker att jag lämnar ut mig för mycket, men det får bli mitt val. Som sagt, bloggen är som terapi.
Och ska jag ha en blogg som handlar om min vardag, om var dag, så kan jag inte bara skriva om alla kalas, tårtor och visa välvalda sötsliskiga kort på en busig dotter. Då måste jag även skriva om den nakna sanningen.
Och den nakna sanningen är, trots att vi blivit välsignade med en lätt kotte, att det finns tuffa dagar ändå.
Dagar då jag får ångest, då jag inte har en aning om vad jag ska göra. I natt hade jag inte den blekaste om vad jag skulle göra för att få en övertrött E att somna. Jag kände mig misslyckad, desperat och slut. Jag funderade ett tag på att ringa och väcka min mor för att få lite coachning, men det fanns; trots min extrema trötthet, lite för mycket stolthet för att göra det.

Och jag vet, det skulle jag tänkt på innan. Men jobbiga nätter och tuffa dagar är värt allt om man får vara mamma till en E. Man får så mycket tillbaka, ett bättre tålamod tillexempel.
Jag behöver inte gå på någon anger management kurs, jag blev mamma istället.