Från mitt huvud mellan 03.08 - 03.42

03.08 Vad vaknar jag för? Det är lugnt. Jag ligger stilla och lyssnar efter något ljud som kan ha väckt mig. De enda ljud som mitt öra lyckas fånga är E´s hårda snuttande på nappen, L´s snarkande och blåsten som låter från balkongen. Ingenting särskilt. Inget ljud som borde ha väckt mig. Jag vänder mig om för att titta till E´. Hon ligger på rygg med ena armen om sin snuttenin och andra armen ligger avslappnat på kudden, täcket är avsparkat som vanligt. Jag tittar på klockan igen.

03.12. Jag måste somna om nu om jag vill sova något mer innan E vaknar 05.00 för att ammas.
Lägger mig på mage och drar upp täcket till öronen. Känner mig täppt så jag lägger mig på rygg istället. Klarvaken. Blundar och hörselsinnet förstärks. Helt plötsligt hör jag ett ljud som får mig att i min ensamhet tyst börja fnissa. Ett svagt men tydligt pip från min vänstra näsborre, börjar fnissa ännu mer när jag tänker på att ljudet har direkta likheter med John Cage´s (från Ally McBeal) nervös nästix.
Osökt börjar jag tänka på Ally McBeal. Det var en bra serie. Undrar om den finns på box? Det borde den göra.

03.18 Tvingar mig själv att försöka tänka på ingenting. Sånt är omöjligt. Hjärnan har redan passerat två till serier och har precis stannat på Lost. Hur slutar det egentligen?
Utav en oförklarlig och högst idiotisk anledning börjar jag, i mitt huvud alltså, att nynna på Introlåten till Arkiv X. Genast börjar min mörkerrädsla göra sig till känna. Blir arg på mig själv och försöka hitta stopknappen på jukeboxen där uppe. ... Försent.
Hjärnan har börjat snurra som en generator och min fantasi skenar iväg.
Jag ser E´bli bortförd av aliens, mamma och pappa får oljiga svarta ögon, L blir hämtad av ett rymdskepp och min syster kommer hem från skolan med ett inplanterat chip i nacken. Och vetskapen om att det ligger en alienzombie under sängen gör mig inte direkt lugnare.
Det snurrar och pulsen stiger.
Jag knyter nävarna, blundar hårt, tar ett snabbt djupt andetag (ett knep jag har lärt mig). Jag får vara rädd i högst fem sekunder till, sen när jag öppnar ögonen så kommer jag se att det inte finns något att vara rädd för. Och skulle det vara det så har jag ju hållt andan, vilket innebär att jag kommer bli så rädd av vad jag ser så jag får en hjärtattack och glömmer bort att andas igen och således kvävs och dör innan något hinner hända mig.
Jag ger mig hän åt rädslan. 1. 2. 3. 4. 5. Jag öppnar ögonen, och som vanligt står det ingen I.T framför mig, jag andas ut.

03.38 Fördelen med att bli rädd är att det tar en massa energi. jag gäspar och börjar äntligen känna mig lite trött igen. Makar mig närmare L. Borrar in näsan i hans rygg. Han luktar Natt. Sådär som alla gör när man sover, en doft av hud, sval luft, lakan och värme. Jag kramar om honom. Helt plötsligt är all rädsla bortblåst. Här känns det tryggt. Nu måste jag bara somna om.
Tar till ett till knep.

03.42
Jag blundar och använder mig igen av min vilda fantasi. Jag tänker att jag åker bil, det är min pappa som kör, jag sitter bredvid och kollar ut (eller ner) genom fönstret. I bakgrunden hörs Lee Ritenours Turn the heat on från Portrait skivan. Mina ögon har fastnat på de vita sträcken vid väggrenen. Om man låter blicken fastna på ingenting så går det så fort så att det ser ut som att det blir som ett streck med lite hack i, om det blir ett streck utan hack så betyder det att pappa kör för fort. Men om man fokuserar blicken på ett av strecken så känns det som att det går jätte långsamt. I några sekunder kan man hålla kvar blicken på sträcket innan det försvinner bakom bilen. Då får man hitta ett nytt sträck att titta på.
Och så håller jag på. En sysselsättning som i längden blir väldigt tråkig. Så tråkig att man till sist somnar.