Att orka vara mamma och om kåldolmar

Vilken idiot kom på kåldolmarna? Det är en superkrångligrätt, alldeles för pillig.
I brist på fantasi inför middagsvalet tittade jag in på en sida som jag varmt rekommenderar, tasteline.se, där kan man bla få se veckans meny. Idag skulle man göra kåldolmar. Spännande att pröva något nytt tänkte jag och sattigång.
Resultatet blev en kåldolmröra( som iofs smakade gott). Jag kan härmed lova att Aldrig frivilligt göra kåldolmar igen!

Annars en ok dag. E sov hela natten, från 00.30 till 07.15!
Jag och E har varit på BVC, hon väger 4915 nu och är 59 lång.
Vid lunch fick vi ett mysigt besök av en blöt syster/moster. Efter nya torra kläder och korvstroganof gjorde hon oss ´fortsatt sällskap i soffan framför en mycket bra och spännande film. The prestige.

Förövrigt lever jag mitt liv i tvåtimmaritaget-perioder. Kan man inte tycka att E efteratt ha ätit en halvtimme borde antingen somna eller vara mätt, nöjd och belåten? Tycker man inte att hon borde tycka att det var ok iallafall ett litet tag att sitta i babysittern så mamman kan diska och städa lite? Tycker man inte att hon kanske inte skulle gnälla och gråta fem minuter efter att hon ätit?
Jag tycker att man får tycka det!
Många tårar spills och många ord som jag inte lärde mig i söndagsskolan tänks pga detta KNÖL.
(Jag vet mor, det kunde jag tänkt på innan:-) )
I E´s värld är man nöjd och belåten när man får tutta på mamma hur mycket som helst, hela tiden (mätt blir man dock aldrig verkar det som).
I E´s mors värld är man inte nöjd och belåten när dottern får tutta på mamman hur mycket som helst, hela tiden (mätt blir modern inte heller!)
Förstår ni dilemmat???! Någon som känner igen sig, vänligen skriv en uppmuntrande rad, för det här gör mig galen.
....Någon som även känner igen sig över att man fem minuter efter att man tänkt fula ord och gråtit en skvätt får kopiöst dåligt samvete för att man tänkt/känt såhär? För inte får man tycka att det är jobbigt emellanåt/ofta med en sån söt oskyldig varelse som en 1½månadsbebis?
Älskade L försöker få mig att förstå att det får man visst, och att det är onödigt och dumt att ha dåligt samvete. han säger att jag inte behöver ha det.
...Ändå har jag det. Och hela mitt jag skriker ut ett stort Hjälp! för jag vet inte vad och hur jag ska göra.

Är det någon som sitter på en manual för hur man gör med en 1½ månads bebis?