Man är en om att vara mamma, men två om att vara föräldrar

Sen den sekunden Ella låg på mitt bröst (om inte ännu tidigare?) har jag känt såna otroliga "orokänslor". Jag känner mig som världens hönsmamma, för såhär är läget:

I skrivande stund sitter jag i vardagsrummet, själv. Tanken var att jag skulle njuta av en liten stund av privacy. Förutom ett dovt ljud från Tv'n hör jag även min dotter gnälla. Vad händer?
Förutom extremt läckande bröst, slås även mitt nyupptäckta mammavillhämtasindotter-alarm på. Jag vet ju att Linus likaväl som jag kan trösta Ella (om hon inte är hungrig, men det låter inte som så är fallet), så varför, varför, varför känns det som att jag är två sekunder från att bli galen. Känslan går att beskriva som någon form av mental tortyr...
Oerhört märkligt... för det är ju inte så att jag inte litar eller inte tror på min älskade Linus, det är bara det att...ja, det är bara det att....,att,...(kan hon sluta skrika, typ IDAG?!).
Ja, det måste vara någon märklig mammainstinkt.... Måste hursomhelst jobba på det här. Även det får väl ta sin tid.

....

Var hon hungrig eller gav Linus upp, eller funkar telepati? För ut kom en man som såg trött, stressad och lite besviken, bärandes på en gallskrikandes bebis. Och nu ligger hon här och äter, tittar på mig och förutom från ljudet från TV'n blev allting väldigt tyst. Min privacytime tog slut, den varade inte särskilt länge, känns det som om vi misslyckats? hoppas inte linus blev ledsen?
Vi försökte iallafall. ... Vi får jobba lite mer på det här heltenkelt.
(kanske borde konsultera pappaulf om råd inom detta ämne)