Paranoid

Om man har läst mitt senaste inlägg vet man att L, pappan i lilla familjen W-G är på trevlig killkväll ett kvarter bort (eller literly, runt hörnet). Jag tyckte att det var helt ok att han var borta ikväll och vi bestämde därför ingen "dags-att-komma-hem-tid", jag tror jag t.om sa att han inte behövde skynda hem när vi talades vid då jag å E hade kommit hem. Detta betyder alltså att jag är själv med E, klockan är nu 02.
Titanic är slut (sen en timme), E sover djupt och jag önskar att jag gjorde detsamma. Jag har dessvärre drabbats av en hemsk åkomma, måste vara någon "ständigtpåvaktföratträddamittbarn-åkomma". Ulf W har varnat mig för detta, han själv har lidit av den under ett flertal år.

Symtomen lyder som följer:

• Extrem trötthet blandad med total klarvakenhet
• Förmåga att slappna av = 0
• Beräknad tid med stängda ögon (vilket krävs för sömn), ca 1,3 sekunder.
• Hörsel = Övermänsklig (går att likna med catwomans)
• Puls, något för hög
• Psyke = På gränsen till paranoia (Var det inte något som lät?! En inbrottstjuv, våldtäktsman, barnarövare? ...Drog inte någon i handtaget? Har jag verkligen låst dörren? Hörde jag någon på balkongen?! Men är det verkligen inte någon i garderoben? Står det inte någon vid dörren, nähä, det var min morgonrock ...luktar det bränt? ...)

Läsaren kanske undrar varför jag i detta tillstånd inte ringer barnets far och vänligen, och kanske något bestämt, ber honom komma hem. Och det undrar jag också... men nä! För jag vet att mina symptom inte har någon saklig grund. Därför enligt wik är "Paranoia är ett sjukligt tillstånd av överdriven misstänksamhet. ", så vad har jag att vara rädd för. Inget kommer hända, detta är bara hormoner, L har roligt, E sover, det är helt enkelt att bara göra likadant. Inget att oroa sig för, don't worry be happy, relax, be cool, sov gott, dröm sött...blaha blaha,... vart har jag telefonen?